Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En tacksamhetsskuld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu stodo de bägge vandrarne ofvanför de tre trapporna, af
hvilka den sista var ett mellanting mellan trappa och stege.
De stodo på en mörk vind, dit ljuset kom endast genom en
glaspanna i tegeltaket.
Greta öppnade sakta en dörr och smög in.
»God morgon, grosshandlare», sade hon till en blek man, som
låg på en soffa, »god morgon!»
»Tack, jungfru Greta! – Det går ej för sig att skrifva; nu är
snart äfven den förtjensten slut, och barnen – barnen der, som ännu
slumra så godt ...»
»Dem hjälper Gud», yttrade Greta fromt och knäpte ihop sina
båda hummerklor. »Der är en herre derute, som vill råka
grosshandlaren.» (Denna titel hade bland de gamla bibehållit sig.)
»Hvem är det?»
»Jo, en gammal, gammal bekant», smålog gumman med en tår
i ögonvrån, »en gammal, gammal vän.»
»Jag har inga vänner, jungfru Greta, ingen enda», sade den sjuke
och strök det gråsprängda håret tillbaka från den bleka pannan.
»Åh jo, du har en ändå, käre Gustaf!» sade Sigge, som gläntat
på dörren och kom in. – »Ser du», återtog han, när den andre
stirrade på honom, »ser du, den vännen sitter åter vid din säng.
Inte gråter han, men det är derför, att han skäms att gråta. Hör.
du – det är då så ännu, att den, som hade felet, blef ostraffad, och
den, som öfverskylde, den fick straffet. Det var jag, som glömt min
griffelpenna.»
»Sigge, Sigge, är det du?»
Det blef en glädjestund i den lilla vindskupan, men den blef ej
lång. Gustafs många frågor afbrötos af en häftig hosta, och huru
han sökte dölja det, såg Sigge ändå, huru näsduken färgades af blod.
»Tala inte, Gustaf», sade Sigge, »tala inte! De der små barnen,
som sofva der, äro din enda fröjd och din djupaste smärta. Du vet
och känner, huru det står till, och du fruktar icke för den långa
resan, ty du har intet ondt gjort. Ditt samvete är lika rent som hos
de sofvande barnen i halmbädden der borta. Men dina sista dagar
vill jag göra lyckliga. Du skall ha allt, hvad ditt hjärta önskar och
först och främst dina barn omkring dig samt en annan bostad. När
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
