Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengt Hyberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som behöfde juridisk utredning. Han gick till dåvarande
akademisekreteraren Ingeman, som gaf honom goda råd. Då Hyberg skulle
gå, frågade han hvad han var skyldig, och då svaret blef: »Ingenting,
Hyberg, ingenting», så kände Hybergs tacksamhet ingen gräns. »Men
herr akademisektern kunde väl ändå ta ett par harar», sade Hyberg.
»Ja tack, tack! Dem skall min hustru tycka om.»
Hyberg var en väldig jägare. Och så väl herr som fru Ingeman
voro således säkra att en vacker dag få hararna, men dessa läto vänta
på sig. Långa tider derefter mötte Ingeman vännen Hyberg på gatan:
»Nå, hur gick det med hararna?»
»Hvilka harar?»
»Jo, Hyberg frågade mig, om jag ej, i stället för att få betalning,
ville ta ett par harar.»
»Jaha, – så herr akademisektern har icke tagit dem än; –
det är annars godt om dem ute på fälten, om akademisektern vill
ta dem.»
Bland Hybergs titlar upptogs äfven benämningen »Språkmästare».
Härmed menades ej så egentligen språkkunskap som mera en alldeles
obegriplig förmåga att med obegripliga ljud göra sig begriplig.
Denna konst fick Hyberg alltid tillfälle att utöfva, då resande
akrobater, djurförare och andra kringresande personer besökte Lund.
Från deras första inträde i den lärda staden var Hyberg deras vän
och hjälpare, och detta icke blott mot betalning, utan ofta endast af
kärlek för konsten.
Han talade med dem en rotvälska, som förklarades med gester
och en liflig mimik, alltid begreps, alltid kunde fattas, utan afseende
på den nation, som hade äran att kunna räkna herr akrobaten,
Herkules eller taskspelaren som sin medborgare.
Tyska, franska, engelska och italienska, – Hyberg kunde tala
alla dessa språk, så att en lindansare begrep honom, så mycket var
säkert. Jag vill berätta ett dylikt tillfälle, då Hyberg öfverträffade
sig själf.
För att dock göra saken klar måste jag, utom en lindansare,
hvars namn jag glömt eller kanske aldrig vetat, införa en annan
person, äfven ett original, som alla studenter från den tiden påminna
sig. Denne man var François Lagrange, fransman och, om man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
