Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur mitt studentlif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till jorden. Skalderna sjöngo om svärd, som blifvit förvandlade i
plogbillar, och vetenskap och konst, humanitet och framför allt
kristendomen skulle bära rika frukter för kropp och själ – allt under den
heliga alliansens beskydd. Kejsare och konungar, ministrar och
generaler hade gått i borgen för mänsklighetens pånyttfödelse, alldeles som
biskopar, baroner och abboter gingo i borgen för att en gammal
kindtand sutit i munnen på den helige Jakob eller en nypa getragg
daterade sig från Johannes döparens mantel. Hela skilnaden var,
att det förra skedde blott för fyratio år och det senare för fyrahundra
år sedan. Det är icke så synnerligen noga, om man multiplicerar
fyra eller fyratio med tio – verlden är sig ändå temligen lik.
I vårt tidehvarf (det vill säga för fyratio år sedan) var det således
en djup fred, som mycket underlättades derigenom, att tidningarna
voro både få och utan läsare.
Vid universitetet vistades man utan att veta det allra minsta om
verlden. Lunds veckoblad »Nytt och gammalt», som det då hette
och heter än i dag, tycktes ensamt vara till för våra värdar, de
hederliga borgarne i staden Lund, men icke för oss, som hvarken i
våra mathemtare eller på matsedeln kunde spörja några efterdyningar
af »stadens torgpriser», eller hvad man i en nyare tid skulle kunnat
kalla för tidningens »ledande artiklar».
Europa hade nyss tillkämpat sig »friheten» och var nu en smula
trött samt tog sig en siesta på samma behagliga sätt som damerna
på Kuba. Diplomatien hade förfärdigat de allra som behagligaste
hängmattor af fina maskor, och der låg man, liksom nämnda damer,
och pladdrade, under det att mattan svängde. När den började stanna
(ty någon rörelse måste man ha), sattes den åter i gång genom en
lindrig spark från grannen. Det var ett trefligt lif.
Det fans icke mera än en politisk storhet, på hvilken man var
förargad. Det var en lång, skranglig och rödhårig engelsman, som
hette sir Hudson Lowe, som vaktat Napoleon på S:t Helena och
burit sig så dumt åt, att studenterna tyckte, att han bort få stryk;
men som man ej kom åt honom, så stördes icke ändå freden, fastän
vi alla voro napoleonistiskt sinnade så till vida, att vi beundrade
det »Korsikanska vilddjuret» och icke deltogo i att sparka på dess
minnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
