Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur mitt studentlif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än att slåss med gesäller eller spela femkort på kamrarna. Jag
hörde, att Olsson var med, det är hin till pojke att skära igenom,
det klingar som en klocka eller som en glasharmonika. Jaså, jaha,
tentamen är slut, och de äro välkomna i examen — hm, jag var litet
ond på er, men arket, det slapp ni, men inte vill Fall`n er något
ondt. Ni kunde råka på värre. Adjö, mina herrar, välkomna!»
Detta grep dem om hjärtat, och efter den dagen var det ingen
af dem, som ville likna den hedersmannen vid en frusen vinterfluga,
och fyrtio år efter älskar en bland desse ännu den gode lärarens
minne.
Vid denna tid eller kanske senare utgaf Olsson (med den klara
rösten) en studentkatalog, der några namn voro utmärkta med
bokstäfverna L. L. S. S., som, på svenska uttydt, skulle betyda
»Ledamot af Lilla Sång-Sällskapet».
Detta L. L. S. S. var första uppränningen till Lunds
studentsång, som under Otto Lindblads ledning blef så fullständig, så känd
och så kär för alla tonkonstens vänner.
Otto Lindblad var en fattig prestson från djupet af Småland,
och hans uppträdande inom Smålands nation var icke lyckobådande.
Om någon nation hade bibehållit Håkan Sjögrens ande, så var det
denna.
»Nationen» var ett för sig tätt slutet helt, och individen försvann
i landsmanskapet. En riktig smålänning umgicks icke utom nationen,
som i A. O. Lindfors hade en faderlig vän, men också en tämligen
sträf styresman. En smålänning, som icke var snäll latinare, var ett
oting, och om han till på köpet umgicks utom nationen, så var han
en art renegat. Man måste åtminstone utmärka sig genom andra
lärda mandater, om man skulle erkännas. Mellan en smålänning,
som ej fann sin största fröjd i Ciceros De oratore eller som umgicks
med »göteborgare», hvilka förestälde yttersta venstern, och de öfriga
kamraterna, var samma skilnad som mellan en soldat, som på
slagfältet tjenar sig upp till officer, och en kadett, som får sin ordentliga
officersfullmakt. Det behöfdes mången allvarlig dust på vetenskapens
fält och mången seger för att komma till samma anseende sorn en
landsman från Vexiö.
Med Lindblads lynne var det ogörligt att ej göra talrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
