Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur mitt studentlif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR MITT STUDENTLIF. 43
skaper inom alla nationer, ty det var långt ifrån fallet, att hans
landsmän hade sinne för musik. Han stod sig således ej mer än
jämnt, fastän Lindfors, som själf var musikalisk, icke dömde så strängt
som öfrige nationens honoratiores.
Emellertid var det ingen, som ej i grunden höll af den vänlige,
glade ynglingen, hvars ögon hade en så egen glans och hvars leende
var så barnsligt godt. De mera hjärtnupne lärde sig snart att
värdera Otto Lindblad, och de mera förståndige och kallsinnige ursäktade
honom och fÖrläto honom, att han sjöng och umgicks med
göteborgare.
En och annan, som hade någon idé om frenologiens troligen för
evigt outredbara vetenskap, observerade på Lindblads panna en bredd
öfver ögonen, som påminde om en sångfågel. Det var just på dessa
punkter, Gall och Spurzheim fastade tonsinnets organ.
Otto Lindblad verkade först på sina landsmän, som voro honom
närmast, och skapade en, om man så vill, småländsk sångq vart ett,
inom hvilken han själf, Chistiernin och Meurling voro de förnämste;
men det är någonting magnetiskt hos alla klart utpräglade naturer,
och derför dröjde det icke länge, förrän alla ynglingar, som älskade
eller idkade tonkonst, samlade sig kring Lindblad som filspån kring
en stålmagnet.
Skilnaden mellan stålet och filspånen är ingen annan, än att
det förra har fått sig bestämda poler. Någon huldra har med sin
hand strukit från barnets hufvud ned till hjärtat, och mellan dessa
begge blir sedan en oupphörlig ström, som rör sig omkring sina
begge poler.
Så har allt stort och skönt tillkommit derigenom, att det
andliga lifvets ström förenar bägge dessa punkter med hvarandra.
Finnes ej denna ström, så får snillet ingen värma från hjärtat och
känslan ingen regel från hjärnan. Det blir kall egoism, som förstelnar
snillet, och sjukligt pjunk, som gör hjärtat svagt.
I sina ynglingaår hade Lindblad denna ström klar och stark,
det var hans lyckligaste tid, ty han var skapad att vara student och
ingenting annat. Det är tidens fel, att en dylik natur åldras och ej
mera passar bland ungdomen. Fagerström fick pröfva detsamma.
Han förblef ung, så länge han lefde, under det att kroppen åldrades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
