Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur mitt studentlif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
egde, »medaljongen med pappas miniatyrporträtt» brinna upp.
Men då hon skulle tillbaka, hade trappan fattat eld; förtviflad ropade
hon på hjälp, ingen hörde henne, utom en, det var Palmén,
stockholmaren, den ståtlige ynglingen med de nattsvarta ögonen och det
lockiga håret; han, som slogs med gesäller och skänkte en nära nog,
som väckaren påstod, splitt språngande ny rock till en gammal gesäll,
som ingen rock egde. Det lilla rummet, der den afdånade blifvit
inburen, var alldeles tomt; man hade i förskräckelsen utburit alla
dess få möbler, så att blott en väggfast säng blifvit qvar med sin
halm och ett trasigt täcke. Der nedlade Erik Palmén sin börda,
bestänkte ansigtet med vatten och smålog sorgset, då den gamla åter
slog upp sina ögon. »Det är läkarens pligt att återkalla dessa
stackars människor till lifvet, så att de skola riktigt i botten tömma all
dess bitterhet», tänkte han.
»Hvar är jag? Hvar är mitt barn? Hvar är Emma?» halfhviskade
den gamla och satte- sig upp liksom för att rusa ut och söka. I
detta ögonblick flög dörren upp, och en ung flicka störtade in
och i den gamlas armar. »Mamma, mamma!» och i ett nu föll
hon på knä, sedan hon med brådskande ifver sammanknäppt sin mors
magra fingrar. »Tacka och lofva Herran», sade hon och böjde
hufvudet till en stilla bön.
Det tycktes, som gumman glömt och flickan icke märkt själfva
räddaren. »Det käns ändå kuriöst att vara ett verktyg i Guds hand»,
tänkte den mörklagde ynglingen och smålog bittert. Ja, Gud väljer
också sina verktyg bra underligt.
Slutligen lyfte Emma upp hufvudet, och hennes blick föll på
ynglingen, som stod der orörlig och med korslagda armar. Man kunde
ej se ett mera älskligt anlete än den unga prestdotterns; blond som
en lilja och med blå ögon som förgät-m ig-ej.
»Det är herrn, som räddat mitt lif», sade modern. »Tack,
tack!»
»Är det han?» ropade flickan och störtade upp och föll i hans
armar. »Gud välsigne er! Gud skydde er, nu och alltid!»
Ynglingen betraktade med blixtrande ögon den sköna flickan, som
i detta ögonblick glömt allt utom sin tacksamhet. Han såg liksom
forskande in i de ärliga barnaögonen, som tycktes vilja brista i gråt;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
