Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur mitt studentlif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
hon i hans ögon sjunkit allt för djupt för att vara värd, att han
skulle visa henne aktning, men hon sade ingenting, hon klagade intet,
under det att denna tanke som en parasitväxt med sina sega rötter
småningom genomträngde och sönderslet hvarje fiber i hennes hjärta.
Fattigdomen tvingade henne till öfvermått af arbete. Hon satt der
bakom sin jalusi och sydde utan uppehåll och tänkte på honom och
den olyckliga branden. Tusen gånger tänkte hon ändå: kunde han
då inte förstå, att en dotter, som återfår sin mor, icke vet så noga
hvad hon gör; men huru hon än mödade sitt vackra hufvud med att
utfundera någon mildare förklaring, slutade hvarje sådant försök med
det tröstlösa: »Han, som med egen lifsfara räddade min mor, kan ej
glömma oss, således vill han det, och hvarför?»
Det var henne omöjligt att finna den rätta orsaken - den vi veta.
Ofta hade han varit nära att gå dit in; men han stannade och
mumlade: »Nej, gå ej dit, Erik, du har intet att erbjuda henne, icke
en gång ett hjärta, ty den utslitna trasan, som är qvar, kan ej hedras
med detta namn. Den, som lefvat i de vildaste orgier, får ej gjuta
gift öfver en ren, snöhvit lilja, som i frid blommar i ett litet hem.
Ha, ha, ha, fåfänga också, Erik; man har så ofta sagt dig, att du,
om du vill, har en oemotståndlig tjusningsförmåga - och jag kan ej
neka, att jag förmår föra med mig dem, som omge mig. Finnes der
den ringaste tillstymmelse till vingar, så göra vi en färd utåt
obegränsade rymder, och själfva borgherrarne på Rumlaborg, som icke ha
mera vingar än ett myrägg, vältra sig i mina spår - då jag så vill.
»Och här», tillade han eftersinnande, »här är ej mer att göra
än att veckla ut psyke vingarna, och hon skulle följa mig - hvart?
Hvart höra de, som ha läderlappsvingar och klor gömda i det fina
skinnet, och gifttänder? Nej, jag går ej dit, aldrig dit. Jag vill ej
bedraga den flickan, derför vill jag ej stnåle mot henne eller låta
kärleken stråla ur mina ögon. Hon kunde tro mig. Tro mig? som
icke tror mig själf,»
Men hvarje qväll var det mörkt på kandidat Palmens kammare.
Man trodde, att han var ute hos sina vänner. Emma till och med
hade den fruktansvärda drömmen, att man i det glada laget skulle
skratta åt hennes svaghet - och svag hade hon varit; ty ynglingen
stod der i hela glansen af manlig skönhet, och en stråle af glädje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
