Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur mitt studentlif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
blott trösta, då vetenskapen icke vill räcka till. Adjö med
kandidaten, sköt henne ömt och rumla mindre. Kandidaten kan bli en bra
läkare; men si då man umgås på Rumlaborg så... Adjö!»
Med dessa ord steg professorn upp och lät patienten passera ur
trollhålan genom de tre riglade dörrarne.
Själfve Erik Palmén, som visst icke kunde skyllas för
klenmod, vågade ej att vara olydig mot »Jeppe». Denne gubbe hade en
hemlig makt, för hvilken alla böjde sig; det var en kraftfull, snart
sårad ande, som bodde inom den lille mannens kropp.
Palmén härdade sig, som han förmådde. Nu var flickan honom
dubbelt helig, och han kände sig ännu mera ovärdig än förut. Men
nu var hon sjuk och han läkare, och detta jämnade förhållandet
mellan »ängeln» och honom, som ansåg sig som förskjuten af hela
verlden - en djefvul, som kämpade för sitt själfbestånd. Klockan hade
nyss slagit fyra i domkyrkotornet, då kandidat Palmén gick öfver till
fru Edlund. Han stannade i det yttre af de två små rum, som
utgjorde hennes våning.
Aldrig förut hade han känt sig så skygg som nu, han, som med
sin vana att se sjuka hade härdat sin natur och som hade mera
verldsvana och fyndighet att finna sig än de fleste.
Slutligen kom gumman Edlund ut och fick se sin gäst. »Är
det icke kandidat Palmén - välkommen! välkommen! Ack, ni är ej
med oftare, än då död och förderf hemsöka oss. Lyft nu Emma ur
dödens armar, så som ni bar mig ur lågorna! Kom, kom!»
När han inträdde, såg han i halfdunklet Emma, utmärglad och
blek, men ändå med samma änglagoda uttryck, som förut så djupt
inverkat på ynglingens sinne.
»Det är kandidat Palmén, Emma», sade modern.
Flickan smålog och räckte honom den fina handen.
»Ni? Inte misstydde ni min oförsigtighet . . . min glömska ... i
ett sådant ögonblick?»
»Jag? Hvad skulle jag misstyda, bästa mamsell Emma, nej,
gudnå’s, det kunde jag icke. Misstro er - nej, nej. Jag har många
fel - mycket på mitt stackars samvete; men jag förstår dock ännu att
igenkänna en ängel under hvilken förklädnad som helst. Nej, mamsell
Emma. Jag kan ju tala?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
