Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Petter Hallqvist och Spader dam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PETTER HALLQVIST OOH SPADER DAM. 111
Inte känner jag von M:s åsigter, men jag för min del skulle afstått
från stenhus, landtegendomar och bruksaktier hellre än att ha en sådan
hustru och ett hem, så påfallande likt en teater eller ett ridhus, som
deras måste vara. Men von M. lefde i sitt ämbetsverk - han lefde,
äfven han, fastän på annat sätt, för den yttre verlden. De, som söka
lyckan på detta sätt, röra sig framåt i en spiral, der medelpunkten
oupphörligen framflyttas nnder det att vanligt folk förbli stilla inom
sin egen lilla krets, som ju mer tiden lider, sammantränges.
Men reumatismen försvann - vi skildes åt - assessorn för att
i J. lefva dietiskt, fru von M. för att representera i sin briljanta
våning i närheten af Gustaf Adolfs torg och jag för att trampa
hvar-dagslifvets nötta stig.
Det kunde vara omkring ett par år efter detta sammanträffande
med min gamla studentkamrats Spader dam, då jag blef kallad till
en gammal slägting, som var sjuk. Det var blott en gammal gumma,
men hela slägten höll af den gumman, och ingen ville, oaktadt
hennes åttio år, mista henne. Hon omgafs af ett par barnbarn, som
omhuldade den gamla å barnens vägnar. Hon bodde i en småstad
vid Östersjökusten - en stad, som jag blott en enda gång rest igenom.
Nu kom jag en mörk novemberqväll dit och tågade, nödtorftigt
vägledd af några gatlyktor, till det envåningshus, som gumman egde och
bebodde. Detta hus hade visserligen icke på fyratio år lidit någon
ändring, men var väl underhållet och synnerligen varmt och dragfritt.
Den gamla låg i en halfslummer - krafterna tycktes uttömda;
kring den sparlakansprydda bädden sutto ett par barnbarn och en
dotter, som kommit dit för att vara hos mamma till hennes sista.
Det var ej annat att göra än att vänta, huruvida det gamla hjärtat
skulle begynna att slå tätare slag eller småningom af tyna och
slutligen stanna.
Så sutto vi utåt natten väntande vid den gamlas bädd - då
det plötsligen slog larm på fönstret utåt gatan. Trumningen var häftig;
man kunde tänka sig, att rutan skulle springa sönder och stormen
rusa in i sjukrummet.
»Det är stormpatrullen», sade flickorna. »Vi måste släcka
ljuset.»
»Nej! Det blir intet af», blef svaret. Till all lycka var den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
