Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges fängelser 1846
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under min rundresa såg jag alltför talrika exempel på detta
häktningsraseri att ej anmärka detta. Se här några! I Mariestads
häkte (det var då gemensamhetsfängelse) såg jag i raden af grofva
brottslingar, som bebodde ett logement, en liten gosse, som med dum
blick gapade på oss. Hans fängelsekamrater voro tjufvar, rånare och
mördare; således ett ypperligt sällskap för en tolfåring. »Hvad har
du gjort?» frågade jag honom.
»Jag har stulit.»
»Hur länge har du suttit här?»
»Ett halft år nästa vecka.»
»Nå, hvad har du då stulit?»
»Två harfpinnar.»
»Hvad säger du? Två harfpinnar?»
»Ja, men de voro af järn. De togo straxt fatt på mig, och
bonden fick dem igen; men så skickade man hit mig.»
Vid närmare efterforskning befanns gossens uppgift alldeles sann.
Han var en kringvandrande tiggarpojke, som stulit 2 harfpinnar af
järn och nu ändtligen var fälld – att risas i tingsförstugan. Det
var 6 mil till tingsstället, således kostade skjutsen dit för risningen
och tillbaka till häktet efter dåvarande skjutslega 9 rdr, en i sanning
väl använd summa, välsignelsebringande för det allmänna, det förstås.
Jag beräknade hvad denna gosse kostat staten, sedan han gjort sin
mage den verkliga väntjensten att stjäla två harfpinnar och låta häkta
sig – och detta blef något öfver 78 rdr rmt, den nya beklädnaden
inberäknad. Och slutet blef ändå ej något annat, än att han
utsläpptes – om möjligt sämre än förut.
På ett cellfängelse i Stockholm införde direktören mig till en liten
rolig patron, som stolt som en konung svängde sig i en splitter ny
fångdrägt. Den lille karlen, omkring 10 år gammal, såg alldeles
icke ledsen ut, utan förde sig helt manhaftligen.
Putsad, tvättad, klippt och kammad och klädd i den hvita
drägten, syntes han anse sig särdeles lycklig och liksom litet stolt. Han
satte ena handen i sidan och betraktade oss med en min, som visst
icke förrådde nedslagenhet och icke heller någonting falskt eller
ödmjukt.
»Hvad är du för en karl?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
