Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges fängelser 1846
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fängelsedirektören, som sett handlingarna, hvilka i alla delar bekräftade
hvad den förre berättat. »Ja», sade Oskar, dröjande på orden, »det
är en tung pligt att i sista hand bestämma öfver en människas öde.»
Han började derefter att fråga, och sedan jag, så godt jag kunde,
redogjort för hvad jag visste om fängelserna, slutade audiensen.
Omkring en vecka derefter satt jag på amfiteatern i operahuset
och af hörde en opera. Jag minnes ej nu hvilken.
Mellan ett par akter kom nuvarande justitierådet A. till mig
och sade: »Jag har haft mycket besvär för doktorns skull.»
»Huru då?»
»Jo, doktorn hade för konungen omtalat en dräng, som med en
stöfvel slagit ihjäl en annan, och följden blef, att jag måste genomgå
domen.»
»Han är således icke halshuggen», sade jag något bittert.
»Nej, men domen hade ändå utfallit bra hård. Han blef dömd
till tjugoåtta dygns vatten och bröd, uppenbar kyrkoplikt och fyra
års allmänt arbete.»
»Ja, var det ej hårdt kanske?»
»Men det gläder kanske doktorn, att konungen gifvit befallning,
att han genast skall lössläppas och förpassas till sitt hem. Han är
nätt och jämnt hunnen till Malmö, när han får återvända.»
Jag vet ej, om jag tackade min sagesman – glömde jag det,
så var det just ej derför, att jag var otacksam. Operan med all sin
grannlåt glömde jag bort, glad och öfverlycklig, som jag var, att en
gång här i verlden veta mig hafva varit ett verktyg i Guds hand.
Det gifves ej många sådana ögonblick, och det gifves ej heller många,
när man får tillfälle att så, som jag nu gjorde, under konungamanteln
blicka in i en ädel mans hjärta. I sanning, en konung, som vårdar
sig om den fattige torparsonen och hans gamla far der hemma, en
sådan offrar ej med kallt hjärta sina undersåtars blod, ej heller
frampressar han sitt folks tårar, förrän det måste begråta honom själf.
Man träffar, som jag, innan jag ingick i denna lilla skildring,
sade, ofta på kuriösa personager i fängelserna. I Malmö fick jag
tillfälle att se några. En vaktknekt bad mig gå upp till en
cellfånge, som ville tala vid mig Jag gick och insläpptes i cellen, hvartill
dörren slöts. »Jaså, det är doktorn.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
