- Project Runeberg -  Ur Onkel Adams portfölj. Efterlemnade skrifter i urval /
129

(1889) Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges fängelser 1846

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Ja.»

»Det är således Onkel Adam, jag har läst mycket af herrens
skrifter.»

»Jaså», sade jag något förbluffad öfver min popularitet, som sträckt
sig ända in i fängelsernas celler.

»Tillåt, att jag besvärar, men jag vill bedja doktorn att tala vid
generaldirektören, så att jag må få nåd.»

»Jaså, dervid kan hvarken han eller jag göra någonting, men
fortfar, hvarför sitter ni här?»

»För subordinationsbrott. Jag har varit volontär och blef
förolämpad, grymt förolämpad af min fanjunkare, en lång drummel, som
ej lärt sig folkseder. Jag är prestson, min far var magister, och jag
har själf varit gymnasist. Jag läser min Livius ännu – se här!» –
och han framvisade en gammal Livius, som låg i sänghalmen – »men
så dog min far, jag hade ej råd att studera, utan gick in som volontär.
Fanjunkaren förolämpade mig – den långa humlestången var rik
bondson kantänka och inbilsk som alla sådana der bonddrumlar, som
fått herrekläder på sig.»

»Och vidare?»

»Jo, jag högg honom för örat, för si jag var ung och litet het i blodet.»

»Det var ej bra.»

»Nej, inte rätt, dumt var det, men inte var det något brott heller.»

»Och sedan?»

»Det blef krigsrätt, jag dömdes till döden. Nå, att dö för en
kula går an, det vanärar icke; men så fick jag nåd – hvad säger
doktorn om en sådan nåd? Jag blef satt på Långholmen bland tjufvar
och kanaljer. Det blef odrägligt, jag ville dö. Nå det måste väl gå
för sig också, en dag flög jag på vår beskedlige kommendant, som ej
gjort mig det allra minsta emot, tog honom i kragen och ruskade
honom en stund. Det lyckades; jag dömdes åter till döden och tänkte,
att nu måtte det väl gå för sig. Jo, vackert! Konungen satte hit
mig i stället på allmänt arbete, men jag skrifver bra handstil och
bor i cell, emedan jag biträder med skrifning och ej vill vara bland
kanaljerna der nere. Nu vill jag ha nåd.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:29:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/portfolj/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free