Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges fängelser 1846
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja, bevars. Jag har skrifvit en hel cykel af poesier – något
i samma stil som Tegnérs Fritjof – det bara behöfs förläggare –
de betala bra der uppe i Stockholm, har jag hört. Och bara det
kommer ut, så är min lycka gjord. Det är ett stort arbete och måste
rycka till sig allmänna uppmärksamheten – jag kan en del utantill.»
Nu citerade han verser, som voro långt ifrån dåliga. Sämre har
jag sett tryckta och väcka anspråk hos klokt folk.
Både jag och en annan gammal vän voro ej i stånd att
öfvertyga honom om att han, utan all öfverdrift taladt, hade sina affärer
illa ställda. Han fann sig ganska bra och tycktes på intet vis anse
sig tjenad med vårt löfte att skaffa honom hela kläder.
Han var en ödets man, en som hemtat sin lefnadsfilosofi ur
»Tusen och en natt» och beständigt trodde, att någon fé eller
förtrollad prins skulle gifva honom all verldens härlighet.
Så olycklig i andras ögon och ändå så lycklig och nöjd i sina
egna!
Så lägger den kärleksrike der uppe fantasiens guldskimmer öfver
olyckan och breder hoppets ljusmantel öfver grafvens mörker.
Han fick nya kläder af sina vänner (den nu aflidne och saknade
landssekreteraren Bråkenhjelm var en bland dem) och fördes hem.
Jag hoppas, att några fantasibilder ej mera missleda honom – i
sanningens rike, dit han nu flyttat, kunna de ej mer förvilla den, som
här, utan att veta det, gick ur hjulspåret, ty det fanns sannerligen
intet ondt med den mannen.
På Landskrona häkte (endast för lifstidsfångar) fanns just ingen
utmärkt, men många farliga. Det ville dåvarande direktören
Westergrens rättvisa och lugn till att hålla denna fullkomligt hopplösa hop
i ordning. Om något bevisar människans anlag att utbilda sig för
en annan verld och tillvaron af en ljusets gnista, som, huru omhöljd
af slagg den än må vara, glimmar i hvarje människosjäl, så är det
denna aktning för rättvisa, som starkare än något annat band tyglar
sjelfva brottslingen. Säkert är, att rättvisa aldrig förfelar sin verkan,
den må belöna eller straffa; det är alltid ett något i fångens själ,
som säger: Han är rättvis, jag böjer mig.
Skulle således direktör Westergren behöft frukta någon, skulle
det varit en nykomling, som ej kände honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
