Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fingerborgen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
ligen i ett Hades, mellan himmel och helvete. Jag satt som på
nålar, jag njöt och pinades om hvartannat; än klappade mitt hjärta
af en okänd fröjd och än af ledsnad, det var som om jag skulle ha
druckit champagne och emellanåt tagit en knifsudd rabarber. - Hon
fortfor att spela och sjunga, och referendarien, döf för alla harmonier,
frågade och tuggade. Slutligen tystnade hon och mitt intressanta
sällskap äfven; ty han hade troligen nu blifvit försäkrad om att jag
var utom all fara att antändas. Här finnas verkligen människor, som
äro anställda som sprutor i själsassuranskompaniet; de begjuta en
fattig syndares hjärta med så mycket eldfast elände, att det ej kan
komma i riktig låga. En sådan var referendarien.
Kamrern och referendarien togo sina hattar och jag, efter någon
tvekan, äfven min, och nu var härligheten slut.
Nedkommen på gatan, kastade jag en blick uppåt flickans
kammarfönster och fick se - en blomsterkruka, Jag suckade, men jag
satte mig i sinnet att så ofta plåga mig och patron med besök, till
dess jag lyckades att råka flickan.
Referendarien och jag hade samma väg ett stycke, och jag vred
samtalet så slugt, att han nödvändigt skulle tala om flickan - det
lyckades. - »Hvad hon blef glad», sade han, »det kan aldrig
sektern tro, hon föll mig om halsen, då jag kom in, så glad var hon.»
»Ser man, de var menadt åt mig», tänkte jag, och rätade upp
nacken några tum. »Hon hade också orsak dertill», fortfor han och
stannade utanför sin trappa; »ty hon fick den vackra pjesen af min
son på deras förlofningsdag » - Det var som jag hade fått ett
ämbar vatten öfver hufvudet. - »För-lofvad!» stammade jag.
»Ja visst, det har redan lyst för min son och henne. Andreas
är en bra gosse, och det enda fel han har, är, att han är en
musik-vurm; han rigtigt tvingade den stackars flickan att spela i afton;
men det blir kallt, god natt hr sekter, god natt.» - Referendarien
gick, och jag - jag stod der och bet mig i läppen. Andreas, flickan,
fingerborgen, lysning, musik, allt hvirflade omkring i mitt hufvud som
haglen i en hagelpung.
Hon har således gjort intet, platt intet för min skull - det var
en skön vedergällning för mitt besvär att ta upp den eländiga tutan
ur gatsmutsen. Hon blef glad derför, att hon återfick hvad han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
