Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Morbror Svante
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORBROR SVANTE. 155
har i många år ätit smör så till smörgåsbordet som i såser och annat
och hela högar socker i den garfsoppan, som kallas kaffe, som
dessutom innehåller en vidbränd olja, i det närmaste lik fotogen eller
Wilanders gasolja; man exploderar till slut, det vill säga lampan
slocknar i döden. Det var en Herrans skickelse, att jag kom hit.»
»Ja, det var det visst», sade majorskan, som tänkte på Marianus,
hvilken mycket väl kunde behöfva att få en paragraf i morbror Svantes
testamente.
Den beskedliga morbror Svante var en af dessa, som man måste
hålla af, fastän man hundra gånger om dagen ondgöres öfver dem.
Han var en afgjord skräck för alla goda värdinnor, som ej visste
sin »lefvande råd» att gifva honom passande mat. Man kunde gå
igenom en hel kokbok utan att hitta på något, som han vågade äta;
han var ett helt lexikon öfver hvad människan bör undvika, hvilket
var nästan allt utom turska bönor, kokade i vatten, och pannkött af
från allt fett befriadt oxkött; detta allt af farhåga att blifva fet,,
hvilket åter föreföll bektraktaren vara en sak, som vis å vis morbror
Svante aldrig kunde komma i fråga.
Men sådan var han emellertid, och hans gamla »allt i alla» i
Stockholm, sorn visste hvad som erfordrades för att assessorn icke
skulle förgiftas genom luft, vatten eller mat, var en hustyrann mot
den arme mannen, som vårdade sin hälsa. Gumman behöfde blott
säga: »Åh ja, assessorn kan, om han inte är nöjd med min
matlagning, äta på Rydbergs eller det rara Hassel backen», för att han
genast skulle falla till fota, alldenstund madam Sellqvist kände hans
natur och komplexion. När morbror Svante, insvept i sjal (ty det
fläktade något) och beväpnad med blå glasögon framför sitt ypperliga
ögonpar, ändtligen reste, drog majorskan en djup suck af glädje
och sade:
»Det finnes då icke någonting värre än ta emot folk, som
håller diet.»
»Lycka på resan, sa’ mor i Sjögesta», skrattade majoren.
»Ja, man kan aldrig nog tacka Gud för att man slipper ta emot
gamla ungkarlar, som hålla diet.»
»Amen, Mariana. Han var illa tråkig», slutade majoren, »men
så ha vi också planerat något för vår Marianus,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
