Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historien om den siste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
Huru vi gamla honing och bygga vaxkakor mellan lejonets refben,
men dock spårlöst försvinna en dag med både honing, vaxkakor och
»surrande», medan ännu långt derefter benen efter traktens konungslige
herskare ligga qvar.
Just dessa mina tankar uttalade jag till en man af den nya
tiden, sonen till grosshandlare M. och för närvarande disponent af
Nordanskogs stora gods, på hvilket skogvaktarens stuga ligger. Han
skrattade och svarade:
»Det der låter ju helt romantiskt. Kuriöst är i alla fall, att
jag, som fått en decideradt praktisk uppfostran, också ej kan låta bli
att känna mig litet sorgligt stätnd, då jag ser all denna solida
härlighet och våra nya korthus bredvid. Men nu äro vi framme.
Originalet sitter der inne, han tycker hvarken om far eller mig, det är
bäst, att ni går in ensam och liksom af en händelse.»
Jag inträdde i det gamla skogvaktarbostället. Der inne satt en
hvithårig gubbe och läste i en bok. Det var en gammal bok, som
han slog igen, sedan han mycket ordentligt inlagt en pappersremsa
som märke. Han sköt nu upp glasögonen i pannan och såg på mig
med ett par ljusgrå af yfviga ögonbryn beskuggade ögon. Det låg
någonting på en gång frågande och sorgbundet i denna blick. Jag
sade mitt namn och att jag för rö skull vore ute på en promenad
och med det samma ville titta in till skogvaktaren.
»Jaså, kantänka att unga herrn har sagt, att gamla Furugren
är en underlig gubbe, en öfverlefva, en skogvaktare utan någon skog
att vaka öfver, en gammal trotjenare utan någon herre, en vinddrifvare,
som ej finner ankarbotten, en gubbe, som är ensam i verlden och»
tillade han, »som ej bryr sig mera om denna verld, än den sig om
honom. Unga herrn har väl också, vill jag hoppas, sagt, att jag
sitter här till döddag i min lagliga rätt, ty så mycket är ändå qvar,
att ’papper’ ha respekt med sig, och salig barons donation kan inte
rubbas.»
Det låg någonting djupt sorgligt i den h vithåriges klagan öfver
att hans tid gått undan. Det dröjde dock ej länge, förrän den
gamle kom in i sina minnen, och då blef han glad som ett barn.
Han såg i andanom sin gamle baron, den ädlaste representant han
känt af det gamla huset; han såg de gamla skogarna åter täcka berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
