Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 26 Kron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:O 26 KEON. 173
»Jaså, nå se då vet herrn, att jag inte ljuger. Si det var så,
att Klaussen skulle ur magasinet ha ut en stor kanalje till lår, och
gå hade han fyra stycken slaisvickare, stora feta karlar, som sågo ut
som lejon, och de skulle ta ut låren, men det var ljuga, och så ville
de vända låren på kant och skafva ut honom. »Nain», skrek
Klaussen. Se då stodo jag och Kliug derborta och sågo på, och så sade
löjtnant K., som var med: Tior hit Kron och du Kling! Det vore
ett »spetackel», om två odenstunasoldater kunde bära ut hela det
der baket, som inte fyra tyskar orkade med!’ Jag tittade på Kling
och Kling tittade på mig, och bägge nickade vi god mening. Vi
skola väl fresta - och så gingo vi in i magasinet och togo tag.
Det var en hund så tung, men visst kånkade vi ut med låren och
satte honom på gården. Officeren hurra’ och folket hurra’, och
Klaussen bjöd in mig och Kling på vin och semlor och kallade oss sina
»brave Burschen», och så fingo vi fyra skilling kurant hvardera,
sådana der röda silfverpeugar, de bruka derute, och så sa’löjtnanten:
’Det kunde jag tro, att två på Odeustuna kompani kunde sköta tio
sådana der’, sa’ han, och pekade på slaisvickarna. Åhja, gällde det
på, så kunde man väl ta ett par, tre på bajonetten och sätta dem
öfver hufvu’t på sig. Men de fyra slaisvickarne sågo flata ut. Det
må herrn tro, att de der tyskarne voro rädda för våra bajonetter,
för si de orka’ inte annat än att på långt håll peta ner sina
motståndare, men Gud nåde dem, om de komme på nära håll, ty de äro
just ena vantar. Det är säkert, att, om vi bli kommenderade: anfall
gevär! och rusa på, så springa de för brinnande lifvet, så att, om de
inte kunna plocka oss på afstånd, så är det rakt slut med deras
mod - ja kaf slut.»
Min Kron resonnerade om den saken, som en jordbrukare egnar
och anstår. Han ansåg tapperheten för en art handtverk och icke
följden af någon ögonblickets uppbrusning. Han behöfver just inga
»elektriserande tal», ty han är ej känslig för elektricitet. Han är ej
rädd att dö, ty han är en ödets man, som tror, att lif och död stå
i Vår Herres hand - han kan stupa i kulregnet eller få solsting på
åkern, då han mejar; men han arbetar i bägge fallen, han fullgör ett
stycke skörd, med geväret eller lian. Men i ett fall är han ytterst
känslig - han måste hålla af sitt befäl. Disciplinen är ett - kär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
