Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lycklig hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prest dessutom, gick jag helst ensam till kyrkan för att slippa höra
min lilla sockenkyrka bakdantas och göras till ett föremål för
gäckeri. De, som förstodo sig på målningar i skulptur, utdömde bilden,
som störde deras andakt, och de, som kunde en smula piano,
ordentligen våndades, då kantorn pinade den arma orgeln, som, om den
fått följa sin egen vilja, ej låtit ett »kny» höras och nu med hög
röst högtidligen protesterade mot att leda »vokalsången». Men jag
gick ändå hvarje söndag dit. Det var något der, som stämde rnin
själ till andakt; det var något, som gjorde mig mera vek, mera
känslig och varm än eljest. Se, der uppe på en låg bänk i koret satt i
raden af andra en gumma. Jag såg ej träbilden, jag hörde ej orgeln,
knappast presten och hans väl indelade predikan. — Jag såg på den
gumman, och hon lärde mig, att detta var ett Guds hus. Hon kom
alltid före gudstjenstens början, och der satt hon och läste i sin
psalmbok, långsamt och med möda. Emellanåt böjde hon på det grå
hufvudet och smålog som ett barn i drömmen. Jag afundades hennes
lycka att kunna läsa långsamt, jag, som på några minuter
genomögnade hela sidor och på några timmar en diger bok. Hon njöt af
hvarje ord, ty hvart och ett af dem hon stafvade sig till, föreföll
henne som ett trappsteg mot höjden, och då hon slutligen kom till
Jesu namn, kände hon sig hafva en fast punkt, der hennes själ
kunde hvila ut. Och så började psalmen, och med sina bleka
läppar sjöng hon den med de andra och riktade sina ögon mot det
lappade hvalfvet och mot orgeln. Icke tyckte hon, att det lät illa,
icke tänkte hon på kacklande gäss eller på den lille rödnäsige
kantorn och hans krokiga fingrar. — Det föreföll henne som en
änglakör. Hon tyckte, att dessa toner voro pinnarne i en Jakobsstege, på
hvilka änglar gingo upp och neder, och hon satt under hela
gudstjensten med de trohjärtade ögonen betraktande än bilden öfver
altaret, än presten, som predikade; intet störde henne, hvarken konstsinne,
lärdom eller kritik. Det var en liten gudstjenst att blott se den
gumman, då hon böjde på sitt hufvud och då hon stafvade sig fram
i sin bok eller med ofrånvänd blick tycktes liksom suga tröstens och
kärlekens evangelium ur hvarje bokstaf och från allt hvad som
omgaf henne i den lilla fula, förfallna och just genom sina konstverk
och sin orgel så ofördelaktigt utrustade träkyrkan. Och så gick hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
