Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I mellandagarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I MELLANDAGARNE. 217
åtskilliga figurer, som ingen mer än han såg. »Och det vardt en
tystnad på en half stund». »Det är tyst,, när alla tiga», började han
slutligen - »viljen I höra en liten berättelse?» Svaret blef ett
allmänt ja,
Fågeln i kyrkan.
Liksom inbäddad mellan lindar, askar och lönnar ligger
Ödes-lunda gamla kyrka. Kyrkvaktaren vred nyckeln i det rostiga låset;
reglarne gingo tillbaka, och den lilla kyrkdörrn öppnades långsamt.
Det var en gammal, vacker kyrka med sitt höga hvalf, sina många
prydnader och de små fönstren, genom hvilkas solbrända rutor
aftonsolen föll in och glindrade på det gyllene korset öfver altaret. Jag
är visst ingen aristokrat, ty ingen enda droppe af adligt blod flyter i
mina ådror - jag är, som I väl veten, så ofrälse, man någonsin kan
vara; men ändå tycker jag om adliga vapen, dessa bjärt målade
sköldar, dessa besynnerliga djur, växter och andra föremål; som trotsa all
förklaring. Jag har försökt att för mig själf göra klart, hvarför jag så
gerna bläddrar i en vapenbok eller ser storståtliga sköldemärken pryda
pelarne i en gammal kyrka. Jag har kommit till det resultatet, att
det är fantasien, som gör, att jag tycker om vapen och liksom
förnimmer, hvad de berätta, alldeles som barnet, hvilket fullt och fast
tror, att en docka tänker och att en grönsiska sitter och funderar, då
hon helt enkelt håller på att somna. Ett dylikt vapen i kyrkan med
sin inskrift, för hvems skull det än uppsattes, målar för mig hela
mannen, hela slägten. Jag tycker mig hafva känt dem allihop -
fantasien målar dem just sådana, jag vill hafva dem, och jag bryr
mig ej det minsta om den historiska troheten. Jag lägger mig icke i,
om salig öfverstelöjtnanten och riddaren såg så eller så ut, om han
varit ett lejon eller ett kräk, örn han varit älskad eller hatad. Jag
vill, att han skulle hafva haft en hjältes skick - mörka, strålande
ögon, någonting djärft, trotsigt och ändå bottenärligt i hela sitt
uppträdande - och sådan blir han; ty det blir min sak att skaffa mig
trefligt sällskap från det förflutna. Detta allt, förstån I, är
inledningen; ty huru skulle jag kunna uppbära den äran att vara onkel i
familjen, om jag ej bevisade mig dertill värdig genom vackra reflexio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
