Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I mellandagarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
" ,^,,. -.r^,^r-.-
218 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
ner och en snygg inledning, som är det samma som förstugan? Är
det putsadt och fint der, så är det likaledes i salongen.
Ödeslunda kyrka har många grefliga, friherrliga och adliga
sköldar på väggar och pelare och ett par prestfamiljer, der far och mor
knäfalla i midten och barnen sedan »tripp, trapp, trull» formera
grupper åt sidorna, sorn det brukades på sextonhundratalet. Jag gick
omkring i den vackra kyrkan från vapen till vapen, från sten till
sten och läste de ömsom långa, ömsom korta inskrifterna - dessa
orlofsedlar, som »tacksamma barn» vanligen bestå sina föräldrar.
Efterverlden får tro hvad den vill, men jag tar allt för kontant. Hvarför
skulle man ljuga i kyrkan? Jag vet ingen orsak.
I veten, att vapensköldarne omgifvas af rika löfverk, gröna, blå,
röda, allt som heraldiken föreskrifver. Jag stod och läste en lång
inskrift - plötsligen surrade en liten fågel ut från vapnet, der den
suttit i det stela löfverket. Stackars fågel! Huru länge hade han
varit i kyrkan? Kyrkvaktaren visste ingenting, men »det händer»,
sade han, »ofta, att fåglar komma dit in», men ut kom ingen lefvande,
äfven om man öppnade fönster; ty fågeln sväfvade under hvalfvet -
han trodde, att han blott behöfde höja sig från stoftets verld för att
fritt sväfva mot himmelen; han bedrog sig - stoftets verld slutade
med ett hvalf, som ej genomsläppte en stråle af ljus. Stackars fågel!
Han begrep icke att flyga längre ned för att hitta ut ur labyrinten.
Han flaxade i många dagar mellan vapensköldarne och de dunkla
slutna fönstren. Han hittade aldrig ut, men en söndagsmorgon låg
han död vid korsets fot. Sången slut och lifvet slut! Men han sof
godt den lilla hämplingen i kyrkan, der han fick hvila närmast
altaret. Det der är en mycket enkel och vanlig historia, men jag har
aldrig kunnat glömma den lilla fågeln, som flög »vilse» i kyrkan,
från krona till krona, från vapen till vapen, utan att någonsin hitta
ut i det fria. Längre var inte historien, men jag vill berätta er en
helt annan.
»Säg mig, käre bror», sade prosten Wirrman till mig en afton,
då vi nyss slutat vårt lilla brädspel och »för motions skull.» gingo
fram och åter i salen på Ödeslunda prestgård, »säg nu, har du
någonsin sett ett mera barnsligt och skönt leende än hos den der flickan
- hon der till venster om vår Emma?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
