Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I mellandagarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I MELLANDAGARNE. 225
Det varma klimatet skulle nyskapa honom, påstodo herrar läkare.
De sutto nu i de ståtliga rummen. Den gamle presten talade vid
sitt skriftebarn lika vänligt och lika öppet som fordom der hemma.
Han sökte fatta den unga grefvinnans nuvarande sätt att lefva, och
han fann snart, att hon icke passade på den nya platsen. Hon talade
med förtjusning om den lilla kojan, der hon bodde som barn, men
nämnde blott flyktigt det präktiga Platthammar. Hon målade lifligt,
huru hon, sedan den oväntade lyckan kommit, kunde sitta hela
timmar och blicka ut genom de små fönsterrutorna och sörja öfver att
hon skulle skiljas från sina få pioner och löf koj or och utbyta dem
mot de stora orangerierna. Det är så med fattigdomen, att man fäster
sig så starkt vid några få föremål - under det att rikedomen har
tusende gånger flera föremål, som kunde omfattas med samma kärlek.
Men hvar och en har blott en viss mängd af tillgifvenhet och känsla
att disponera, och känslan, fröjden blir desto svagare, ju flera de
föremål äro, på hvilka den delas. Det är med detta som med lågan af
ett ljus. Den är nog för det lilla trånga hemmet, men försvinner
till intet i de stora slottssalarne - den är nog att lysa den ensamma
madonnabilden i en katolsk bönkammare, men i bildergalleriet skulle
den icke förslå till annat än att öka skuggorna och låta bilderna
framträda som hvita spöken i natten.
Aurora njöt således intet af sin lycka, och säkert är också, att
en lefnadsfrisk man är bättre än en förnäm man - friska barn bättre
än högvälborna, skrofelsjuka små varelser. Också märkte prosten,
att förhållandet till slägten icke var behagligt. Aurora förblef, med
all sin rikedom, dock ej annat än en »för detta» mamsell Nikolai,
som man »upptagit» i slägten - och detta utan att bördshögmodet
var orsaken. Man var blott ovan vid att i soffan se en för detta
mamsell intaga högsätet, och hon var lika ovan att intaga det på
detta sätt, som en från barndomen inväxt vana gör så på en gång
behagligt och naturligt - detta nobla sätt, som nästan måste vara
medfödt för att icke ettdera skrufvas upp till nedlåtenhet eller ner
till kamratskap. Den konsten är icke lätt; men det är också icke
en konst, utan - hvad skulle jag säga - en konstgjord natur.
»Är Ödeslunda kyrka sig lik?» frågade den nya grefvinnan.
»Farbror undrade väl på, dä jag sände penningar för ett så underligt
Ur Onkel Adams portfölj. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
