Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I mellandagarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ,
ändamål som det att slå upp ett litet fönster nära taket på gafveln.
Har det skett?» »Ja mitt barn, du vill, att små fåglar, som komma
in, åter må hitta ut igen i det fria. Det var en vacker tanke, ty
den röjer kärlek för allt lefvande. Säkert, goda barn, skall Gud
känna igen sin egen ande i denna kärlekens ande, som vårdar sig
liksom hans egen om den minsta fågel, som icke utan hans vilja
faller från taket.» Grefvinnan smålog. »Ack, farbror, säg ej så -
det var för mig själf jag lät mura det nya lilla fönstret. Ser
farbror, äfven jag har kommit in i ett rum, dit jag icke hör. Jag för
står mig lika litet på den verld, i hvilken jag lefver, som den vilsne
fågeln förstod sig på pelarne, på orgelverket, på alla dessa lister och
gesimser, som pryda Ödeslunda kyrka. Jag, som han, flaxar från
vapensköld till vapensköld och tror, att det gröna bladverket är en
del af en skog - jag, som han, sjöng till en början, men tystnade,
sedan törsten gjort min tunga stel. Och ser, farbror, slutligen, (ty
för mig har ingen murat någon utflykt), slutligen tystnar jag och
faller ner i min sista sömn - hvar? säg hvar?»
»Vid korsets fot», sade den gamle prosten rörd och tryckte den
unga qvinnans hand.
Elden i kaminen hade slocknat, och man började tända ljusen,
då den gamle berättaren slutade sin lilla saga om fågeln i kyrkan,
han som flög vilse från krona till krona, från vapen till vapen utan
att någonsin åter hitta ut i det fria. »Men», började den gamles
åhörare, »är nu den historien sann? Det är så roligt att veta, om
en händelse är verklig eller endast diktad.»
Den gamle mannen smålog. »Ja, visst är den sann, allt för
sann, och om I ären rätt nyfikna, så kan jag äfven säga er, hvem
som berättat den och inom hvilken slägt detta händt.»
»Ack ja! Tala om det.»
»Jo, sen I, den der slägten finnes öfver allt, der far och mor,
mor och barnen, i mellandagarne förstås, samlas för att i qvällens
frid få fira julen, och berättaren sen (detta mån I väl veta) är en
god och beskedlig gammal herre, som håller af allt lefvande och som
således räknar sig vara slägt med fåglarne under himlen och
människorna på jorden och som går i cirkulationsbruk omkring inom hela
den slägten, från hus till hus, från hjärta till hjärta, hvar helst man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
