Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Händelsevis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
»Plåtar? Gud bevare mig, tror majoren, att det går an att
baka sådant på plåtar? Jo, det går an med vanliga småbröd, men
med drottningens kringlor inte. Det vet nog Olivia, att de måste
bakas på ärilen, och det vill till att passa sig, så att de få lagom
färg och bli riktigt möra; men det lär jag ej åt någon, utan jag bara
lär bort, huru de bakas,, och sedan så baka de dem på plåtar. Si
då få de inte den rätta pipigheten, utan bli sega. Jag fick smaka
sådana från Lindevalla, der hennes nåds hushållerska skulle baka
drottningens kringlor. Ja, det behöfdes dubbla tandrader att komma
igenom dem. Nej, tacka vill jag Olivia, hon kan konsten hon. Nu
gå vi ut igen, lilla Olivia, och baka skorpor.»
Majoren klappade sin flicka på det ljuslockiga hufvudet. »Gud
välsigne dig i alla dina lifsdagar, mitt barn», sade han. Och då
hon gått: »Herre Gud, hvarför skall min flicka lära sig tre språk?
Stackars mitt barn. Och det der har jag för den franska
generalskan, som låg till klockan tolf.»
2. »Kammarduksnålen.»
Mot slutet af min akademitid uppenbarade sig på en
nationssexa en ung student, som vid sitt första uppträdande fick namnet
»Kammarduksnålen». Det var en ung baron Ljungsköld (äkta
Ljungsköld, med tre qvistar, ty en annan hade två), en vacker yngling af
det slag, som alla måste erkänna såg bra ut; men någonting vekt
och omanligt gjorde, att man icke gerna ville erkänna honom för
behaglig. Det lockiga håret böljade kring en hvit, fin panna, ett par
sköna blå ögon strålade af godhet och vänlighet, och hans runda
läppar drogo sig gerna till ett småleende, som liknade ett barns leende,
då det står förläget och tvekande i ett sällskap. Det vet ej riktigt,
huru det skall taga ögonblicket, det saknar kraft af denna
själfbe-stämning, som gör, att man själf omgestaltar allt och passar det in i
sitt system och för sitt behof.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
