Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Händelsevis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDELSEVIS. 239
’paltigt’, kan du tro, och sedan fick jag ta min hand från
republiken.»
»Och Olivia?» frågade jag.
»Åh jo, hon är ett riktigt lärdomsljus och är hvad en flicka bör
vara, sin rnors stolthet och fröjd, för visst ha fruntimmerna rätt i att
en gammal major icke duger att uppfostra flickor; ty det vill andra
lampor till än att reglementera och uppfostra ett kompani soldater.»
»Ar den snälla Olivia hemma?
»Ja visst, ja visst; men hon är ute och promenerar med sin
fästman.»
»Är hon förlofvad?»
»Ja, det är hon, med en hygglig och tillika förmögen pojke.
Mor är alldeles förtjust, och hon och Gertrud hitta hvar dag på nya
rätter, och den ena stjärnan öfvergår den andra i klarhet.»
I detta ögonblick inträdde majorskan, fryntlig och glad som i
forna tider; men betydligt fetare. Äfven af henne blef jag
välkomnad. Hon var nu så glad, att hon höll af hela verlden. Om
intet annat bevisar, att kärleken är det förnämsta af alla budorden,
så bevisas det deraf, att en människa, som själf känner sig lycklig,
icke är i stånd att hata någon, utan af sin egen känsla af lycka
liksom tvingas att hålla af hela verlden, glömma allt, förlåta allt och
sluta hela skapelsen inom kretsen af sin fröjd.
Majorskan var nu så lycklig, att hon glömt sin gubbes och
Gertruds försåt mot Olivias bildade uppfostran, och alla små moln,
som då och då stiga upp på hemmets himmel, hade försvunnit för
solglansen af hennes egen kärlek.
»Du har väl», började majorskan nästan omedelbart efter de
första hälsningarne, »du har väl för vår gamle vän talat om, att
Olivia är förlofvad.»
»Ja, det har jag», upplyste majoren.
»Men hvem den lycklige är, har jag ej fått veta.»
»Och får inte heller veta det», sade majorskan blinkande åt sin
man att tiga.
»Nej, bror skall inte veta det, ty när de komma tillbaka, så
får bror själf se.»
Samtalet fortsattes; men gick temligen trögt. Majorskan gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
