Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Händelsevis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248 UK ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
’Det lättar mina plågor’, sade han sakta och lade min hand på
sitt bröst; ’känn, huru hjärtat slår derinne, det vill arbeta ut sig och
tröttna för att sedan få hvila’.
En natt, jag ser den Tör mig ännu. Lampan lyste svagt och
upplyste bilden af en bedjande madonna, som vi köpt i Italien. Georg
låg i halfslummer, men vaknade plötsligt. Hans vackra, ärliga ögon
glänste af ett inre sken, som flammade upp ur själens djup.
’Olivia, du är här, Olivia?’
’Ja, här är jag, din egen Olivia, i lif och död.’
’Jag fick just nyss kallelsen. Din far och mor kommo till mig
och räckte mig händerna, jag tyckte mig så stark. Der låg en trappa
framfor mig, högre, brantare, ståtligare än den spanska trappan i
Rom eller kaskaderna vid S:t Cloud. Der låg en graf för mina
fötter - blott ett steg, och jag skulle varit öfver, men så vaknade jag,
och du är här, Olivia’, återtog han skyndande, liksom han fruktat
att bli afbruten. ’Olivia, jag är snart ej mera din, och ingenting af
all denna härlighet du ser omkring dig är ditt. Det är detta, som
tärt på mitt lif, utan att jag haft mod att tala eller handla. Olivia,
du och - barnen - och barnen - och du - äro tiggare och utan
vänner - ingen enda utom vår ’vän den bäste’. Bed Olivia, bed!
Ku komma de gamle - de småle.’
Och Georg smålog också, då han föll tillbaka och det oroliga
hjärtat stannat.
Jag förstod honom ej, och om jag förstått honom, hade jag ej
ett ögonblick tänkt derpå.
»Gamle vän», tillade hon och riktade en tårfylld blick på mig,
»tror ni, att Gud förlåter mig min blindhet, tror ni, att jag kunnat
annat, innan fjällen föllo från mina ögon?»
Först efter begrafningen och de eviga visiterna af kondolerande
vänner kom jag i håg Georgs sista ord. Jag kallade den, som skött
hans affärer, en gammal hedersgubbe, och han lät mig förstå, han
sågade i hjärtat för att skona mig, att allt var slut.
Det gjorde ingenting, jag tog det ganska lätt, jag hade intet
begrepp om hvad det ville säga att vara fattig, men jag var snart
alldeles ensam i min stora våning, mina många vänner voro borta, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
