Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vrå bland bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN VRÅ BLAND BERGEN. 265
tulubb, och Sara och Betty få låna bottiner af Juliussons. De bo
vägg i vägg med oss, och herr Juliusson, som just är en kinkblåsa,
kan ej med att barnen bullra och behagar bli alldeles ursinnig,
då lilla Pierre kastar omkull sig på golfvet och sparkar med de små
söta fötterna och skriker. Nu pinar mannen sin stackars hustru för
det att hon uthyrt rum åt oss, medan han var borta - och för att
något litet få fred för sin hustyrann så gör hon allt för att få tyst
i våra rum. Således skaffar hon gerna bottiner åt flickorna.
Emellertid blir det nu uträkning för mig att vara der nere på Hälldala
ett par månader eller så, ty jag slipper att elda rummen, och så har
jag mat åt mig och barnen och kan spara ihop till en ny schal, som
jag så väl behöfver, och till smått åt barnen af allting. Min nådiga
tant, som vet min betryckta ställning, kan gerna vid tillfälle nämna
mig. Ulla Paulsson kan derigenom komma i tillfälle att bjuda oss,
Nu under sommaren bryr jag mig ej om att resa dit ner, ty då har
man värmen fritt och vidare äro Juliussons på sitt sommarnöje, så att
herr Juliusson icke kan förarga sig öfver min lilla Pierre. Ja, han
riktigt hatar Pierre, det otäcka lifvet, fy, sådan barbar!’ Med mera,
med mera», slutade majorskan.
»Ja, du har ju högtidligen inbjudit dem att komma.»
»Men det är något helt annat än att sätta sig ner på Hälldala
och pina ihjäl oss med sin lilla Pierre, som kastar omkull sig, skriker
och sprattlar med de små söta benen, som det heter i brefvet.»
»Det är naturligt, att du måste. Vi ha således lyckligtvis
sällskap i vinter också. Min kära Ulla, jag delar din glädje att slippa
sitta ensam. Återstå mina gamla kamrater och vänner och en och
annan turist, som vill se och möjligtvis i en resebeskrifning prisa det
undersköna Hälldala. Kanske till och med - Dixon, som skrifvit
om Amerika, det Heliga landet och Ryssland, äfven kommer hit och
i en resa sedan beskrifver oss, ett patriarkaliskt par; och vårt
Hälldala och helgeflundrorna från Göteborg och riporna från Norrland,
som man får i vårt hus. Utan sällskap skola vi icke bli, och
emellertid hugger jag skog och sågar och skickar i verldsmarknaden.»
Majorens spådom slog in. Gäster beständigt; fastän herrarne
voro mindre besvärliga än damerna. Hur det gick efter tre år, sedan
den tidpunkt vi målat, upplyste tant Augusta Wolffenbuttel på Mel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
