Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En spinnrock och en tron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SPINNROCK OCH EN TRON. 285
Det var vinter några år derefter, då Sandstedt en afton
förtrodde min far, att nådig grefven var djupt nedstämd och sorgsen.
Rummen i ena tornet uppeldades till en tropisk hetta; någon skulle
flytta dit in. Hvem? Sandstedt halfhviskade: »Duc de Brienne,
hofmarskalken hos hans majestät konungen af Frankrike och
Navarra». Några dagar derefter ankom hertigen, insvept i Gud vet
huru många pelsar, och mottogs med den ädlaste gästfrihet i det
grefliga slottet. Hans herre hade ej längre råd att hafva öfverflödiga
tjenare, och hans egentliga hof afskedades till bättre tider.
Han behöfde agenter af annat slag än en pudrad liten hertig,
som ej kände någon annan verld än hofvets salar, eller andra
karaktärer än de planslipade, han träffat i det franska hofvet - och
kraftigare hjälp, än de bugande kammarherrarne kunde lemna. Den
lille hertigen var således på sätt och vis förskjuten - hade blifvit
öfverflödig och ersattes af andra. Hans herre behöfde annat än
cere-monielet, stora namn och afgudadyrkare för en makt, som ej mera
fanns till. Detta kränkte hofmännen, hvilken ansåg sig som ett offer
för otacksamhet för alla sina tjenster. Rätt betraktade, bestodo dessa
tjenster icke i annat än ett flitigt uppvaktande och ett hänsigtslöst
upprepande af allt hvad majestätet yttrade. Att få en upplysning af
den lille hertigen - någonting, som hade en aflägsen smak af en
väns råd, var lika omöjligt som att pressa citronsaft ur en murkla.
Om verlden haft sin rätta gång, hade hertigen, sårad, dragit sig
tillbaka - till sina gods, och själf skapat sig ett hof, rnen dessa gods
voro förklarade som nationalegendom och fråntagna den trogne
emigranten. Hertigen hade sålunda offrat allt för sin konung - och
nu kom belöningen. Han var som fransman häftig och som en
bortskämd favorit i hvarje ögonblick färdig att ändra ton och slå ner
afguden, för hvars fötter han nyss krupit. När dylika karaktärer
stå på knäna, tro de sig redan vara jättar, och när de pricka med
nålar, tro de sig hugga med ett tveeggadt svärd.
Vår gamle grefve hade icke detta lynne. För honom var
kungligheten en helig regel, en art religion, ur hvars trosartiklar ej en
bokstaf fick rubbas. Det misshagade honom således att höra sin
gästs små sarkasm er öfver Ludvig den adertonde, som inför dennes
ögon plötsligen förvandlats till en människa och som sådan hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
