Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sol och sommardag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Ja, ja, det är sol och sommardag. Nu börjar orgeln – må tro,
klockarens fingrar äro ej så styfva nu som i vintras, han spelar lätt
som en olja. Nej, se huru guldet på de gamla vapnen på väggen
glindra mot solen och huru de olika fälten i rödt och blått och silfver
samt vapenfigurerna skina klara! Själfva löfverket ser klarare ut än
i vintras.
Psalmen är slut, och nu talar presten. Han står der liksom hänryckt.
Han borde tala – han hade så ämnat – om synd och död och straff;
han hade velat vara en lagpredikant. Men det är sol och sommardag, och
han predikar blott om försoning och om den kärleksrike guden; ty det är
ju Gud själf – Guds egen sol, som så barnsligt mild blickar in genom de
höga fönstren; det är hans egen röst, som talar genom koralsången
till hjärtat, så att det blir lugnare och gladare, ty det känner hans
närvaro. – Det är sol och sommardag äfven der inne!
Mästaren märkte lika litet som hans gumma, att kyrkan har
sina rangplatser. De förnämare och rikare sitta alltid närmare altaret
än de fattige. De skilja sig till namnet liksom till kläderna från
de öfrige.
Men de förnäma bänkarne voro nu tomnia. Det var blott
komministern, som predikade, icke prosten och teologie doktorn och
ordensledamoten själf – och icke heller var det någon baptist- eller
metodistmissionär, som försökte sina gåfvor i en svensk landtkyrka.
De förnäma höllo sig alltså hemma.
-
»Hur mycket är klockan, kära Mimmi», yttrade frun der borta
på herrgården, den der med det glänsande skiffertaket, som beherskar
trakten – »hur mycket är klockan?»
»Tio, på slaget.»
»Jaha, jag tyckte i drömmen, att det ringde eller, rättare sagdt,
pinglade vid kyrkan. Min Gud, Mimmi, huru annorlunda ringer man
ej i Köln – ja, i själfva det lilla Andernach. Nej, Mimmi, vi
måste resa åt södern för att njuta af sommaren, här är ingen sådan.
Dessutom påstår man, att min hälsa – jag känner mig ej så
egentligen sjuk, men sedan man hållit ut med alla nöjen i Stockholm
hela vintern, behöfver man rekreera sig under den vackra årstiden.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
