Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett namn och en firma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Se herrarne tre fönster, fulla af blommor?»
»Ja.»
»I det der trevåningshuset, som ligger rätt ner under våra fötter,
åt Gamla Kungsholmsbrosidan till?»
»Jaha.»
»Ja, nu se herrarne. Jo, der bor en lustig karl, som heter
Yxkull och som kallar sig baron, fastän man min, vindragaren, säger,
att det är en förb–d lögn, att någon baron heter ’Yxkull’, ty det
har bokhållare Hörner hos Middelfart & Komp. sagt. Hvad tycks?
Han låter kalla sig baron, stollen; men Gudi lof och tack! nu bryr
sig ingen om grefvar och baroner, för si den ene är så god som den
andre, säger bokhållar Hörner, säger man min, vindragaren. Nej –
(en suck) ingen kan nog tacka Gud för, att man har ett ärligt namn
och är väl hållen bland människor - jaha! det är riktigt att tacka
Gud för, att man är väl hållen bland sina ’gelikar’ och bland andra.
Det kan herrarne tro, att, fastän min man är vindragare och jag håller
värdshus för Helins och Owens och annat simpelt folk, så hvar
styfver, som vi få in, gömma vi, så att vår Berndt skall få ordentlig
lärdom – men så är Berndt också en krona till gosse, fast han bara
är tio år gammal, och herr Hörner, – bokhållaren hos Middelfart
& Komp. – säger, att vår Berndt skall bli grosshandlare med tiden
eller komma in i kommerskollegium – ha ha ha – för herr Hörner
är så rolig, han, och talar vid man min som en gammal vän och
kamrat.»
Vår värdinna var, då hon började, mycket ordrik, och berättade
helst om sig själf, sin man, vindragaren, och sin gosse Berndt –
skolgossen. Vi hade sålunda småningom fått veta, att madamen själf,
i sin ungdom, haft ett »vackert skinn», så att Löfgren (vindragaren)
blifvit »alldeles galen» af kärlek och hotat att hoppa i Brunnsviken,
om hon öfvergaf honom, och vidare att Löfgren var en man att leta
efter, from och beskedlig, bara stygga människor kunde låta bli att
förleda honom att dricka för mycket, i hvilket fall Löfgren var
oresonlig och riktigt våldsam, hvilket dock ej tycktes särdeles oroa
madamen, som tryggt kunde lita på sina tjocka armar.
För öfrigt lefde de som ett par turturdufvor i deras dufslag i
qvarteret Bergsklippan, ofvanom Kungsholms kyrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
