Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett namn och en firma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid hade jag med nästan ofrånvända blickar betraktat tre
fönster i det stora huset, innanför hvilket jag såg liksom ett galler
af olika pelargonier – en sorts blommor, som då voro moderna och
nog blifva det en gång till, sedan man ledsnat vid kactéer och
kinesiskt stela kamelior.
Madam Löfgren hade kallat egaren af dessa blommor för »stollen»
– den der baronen-»stollen» Yxkull; men just detta fastade min
uppmärksamhet på mannen. Jag hade redan då så många gånger
hört, huru praktiskt folk, särdeles de mera bornerade, kallade en hvar,
som i kultur stod öfver dem, för stollar. Det enda, som de själfva
förstodo, var t. ex. att samla penningar – och dessa alla kallade
alla dem, som ansågo penningar som medel och icke som ändamål,
för stollar, hvilka forskade i häfderna i stället för att tillställa supéer,
eller i naturen i stället för att spela »priffe». Det var inom ett
dylikt samhälle af genom förnuftiga personer, det hände sig, att en
aka-åemi-adjunkt en gång råkade att vid en fest få ordet och talade så,
att stadens tidning icke kunde undgå att omnämna honom; men då
detta borde ske med skyldig aktning för mannen, fastän han bara
hade kunskaper, så föll sig titeln »adjunkt» allt för eländig, hvarför
man vid korrekturläsningen något förbättrade densamma och berättade,
att »ett sakrikt» föredrag hölls af herr akademi-komministern N. N.
Det är egentligen i högsta grad komiskt att själf vara neutral och
höra, med hvilken öfverlägsenhet den ene talar om den andra. Skulle man
tro alla, så blef resultatet det, att hela samhället bestod af stollar
och dåligt folk.
Men den der baron Yxkull – jag kunde ej glömma honom,
»stollen», den gamle blomstervännen, som bodde derborta, tre trappor
upp,, i sin våning, hvars hela utsträckning hade tre fönster. Således
högst två rum.
Madam Löfgren gaf mig snart anvisning.
»Nästan hvar qväll», fortfor hon att berätta, »går den stollen
till Kungsholms kyrkogård och sitter der hela timmar vid en
grafkulle, bevuxen med vintergröna. Det lär vara en pojke, han mistat,
och den sörjer han. Ja ja bevars! Visst är det hårdt för föräldrar
att mista barn, och visst sörjer jag lilla Amelie, som dog för sex år
sedan; men jag är likväl en kristen människa och dertill en förnuftig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
