Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett namn och en firma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som hade de vackra pelargonierna i sina fönster och som hvarje qväll
satt på sin lilla bänk vid ett barns graf.
Tillfället – kanske försynen eller ödet, kanske blott derför, att
jag i en då aflägsen framtid skulle yttra några försonande ord öfver
en fallande institution; hvad vet jag? – gjorde, att jag ganska snart
fick tillfälle att besöka »stollen» – honom den andryge mannen,
som lät kalla sig baron, efter hvad bokhållaren Mörner påstod.
En vacker dag stod i den stora, präktiga förstugan på
Serafimerlasarettet en högväxt, gråhårig, af åldern något böjd man. Hans
ansigte var fint tecknadt, näsan något böjd, draget kring munnen
vänligt, men tillika, så att säga, aristokratiskt, och hela hållningen
förrådde en man, som väl böjde sig för nödvändigheten, men aldrig
så, att han förlorade värdighet och aktning. Då jag tillfälligtvis gick
förbi honom, hälsade han och frågade efter en läkare. »Mitt namn»,
tillade han, »är Yxkull – jag bor här strax bredvid – min gamle betjent
har sjuknat mycket häftigt, och jag skulle anhålla att – – – –»
»Mycket gerna, jag skall följa herr baron om några ögonblick.»
Då vi vandrade Kapellansbacken uppför, stannade den gamle
mannen ofta: »Jag kan icke gå så fort som ni», sade han
småleende, – »det är ett ungdomens företräde att gå uppför lika fort
som på släta gatan. Mitt bröst är svagt, jag blir genast andtruten.»
Och oaktadt detta bodde min gubbe tre långa trappor upp. Detta
tydde på fattigdom.
Sedan vi sträf vät uppför dessa tre mödosamma trappor, infördes
jag i betjentrummet, som med fönstret vände sig mot andra sidan
med utsigt åt Gamla Kungsholm sbrohållet, öfver tak och skorstenar.
»Hur är det med dig, käre Leman?» yttrade baronen och drog
från jalusien, så att rummet ljusnade.
»Kors! att baron skulle för min skull gå den vägen – åh jo –
med mig går det väl an, fastän det sticker som en pil genom bröstet,
hvar gång jag andas; men hvem skall nu passa på baron?»
»Sörj inte för det, kära Leman – det är redan i ordning.»
Betjenten, en gammal man, nästan lika gråhårig som husbonden,
hade lunginflammation.
När jag gifvit mina föreskrifter, blef jag glad, att den gamle
baronen bjöd mig in i sina rum, sin »lilla våning», som han kallade dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
