- Project Runeberg -  Ur Onkel Adams portfölj. Efterlemnade skrifter i urval /
318

(1889) Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett namn och en firma

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hon älskar eller vill älska en yngling, en inan, barnen eller
mänskligheten – behöfver ej få veta, hvilket svar Gertrud gaf.

Lika mild och eftergifvande hon förut varit, lika kraftfull och
djärf var hon nu.

Man kan förvilla en qvinnas hufvud, såra hennes egenkärlek,
förslafva hennes vilja – hon tål allt; men rör man det allra minsta
vid hennes hjärta, så vaknar lejonmodet – hon försvarar sig utan
afseende på mot hvem.

Detta ligger i hennes natur. Detta är den gåtlika orsaken till
att det i grunden är qvinnan, som leder själfva skådespelet af
samhället som blott en enda stor familj, under det att männen, för att
göra något, skrifva ihop affischerna och klistra upp dem på
knutarne.

Under detta interregnum gjorde generalskau Meyerheim täta
besök och uuga baron allt för att behaga Gertrud; ty de hade gissat
sammanhanget och ville ej släppa en så förmånlig »affär» som ett
giftermål mellan Gertrud och baronen, hvilken hade intet att vänta
och blott sin löjtnantslön att lefva af, den dag han ej mer bodde
hos sina föräldrar och åt vid deras bord.

Alla försök voro dock förgäfves.

Den fornnordiska sagan berättar ofta om förtrollade kåpor af
siden eller ull, som någon vän mö virkat åt sin utvalde kämpe och
på hvilka intet svärdshugg bet. Qvinnans karaktär är just en dylik
huggfri sidenkåpa, som gör henne osårbar – och detta just derför,
att hon är så mjuk, så fin och förtrollad.

-

Den siste af firman.

När man får ställa, som man vill, tänder man en risfälla mot
vinden, men, vill olyckan, tändes den alltid med vinden och rasar
med ohejdad fart framåt, lemnande blott aska i sitt spår och gående
långt utom sina gränser.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:29:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/portfolj/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free