Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett namn och en firma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Herr Hörner föreföll sig själf såsom nedfallen från månen. Han
hade, hvad man kallar, förlorat koncepterna.
Om man någon gång sett, huru det går till att bringa en häst
om bord på ett fartyg, då det eldiga djuret,, buret i den breda
lif-gördeln, småningom lyftes upp från jorden; om man sett hans sista
misslyckade försök att åter få fotfäste genom att slå bakut och söka
bita dem han når, och huru han sedan, när han känner, att han
intet fotfäste eger, sträcker ut benen och hänger ned den ståtliga
halsen, tillintetgjord och ur stånd till allt, så har man en bild af en
misslyckad »affärsman». Ungefär så tyckte sig nu mera patron
Körner hänga mellan himmel och jord, sedan han förlorat sitt enda
fotfäste, rikedom arne, och grunden för hela sitt anseende,
penningarne.
Det sker så ofta med kraftens representanter, att kraften
öfvergifver dem, just då de som bäst behöfde den.
Hos Gertrud kunde det mest spanande öga icke märka någon
förändring, annan än den, att hennes ögon hade ett gladare uttryck
och att, så der en gång i veckan, den snälla flickan var mer än
vanligt glad – sedan nämligen postbäraren varit der med ett bref. Vi,
som känna förhållandet, gissa, att dessa bref icke kunde vara från
någon annan än Berndt Löfgren, som öppnat en liten handel i K–,
visserligen ingen namnkunnig ort, men dock med utrymme nog för
flit, ordning och ärlig vilja.
Sedan Berndt blifvit af den rike patronen hånfullt afvisad, hade
det för en karaktärslös stackare varit ett ypperligt tillfälle att
hämnas på den fattige; men tvärtom tänkte han icke på hämnd eller
ens att genom ädelmod samla glödande kol på den fallna storhetens
hufvud, hvilket dock var svårt att verkställa, då hans förnyade
uppträdande nästan ovilkorligen skulle kännas som en förebråelse för den
krossade penningestorheten, som satt, der han satt, under det att herr
William, hans forne kompanjon, med hvarje dag »förkofrade sig» på
lemningarna efter firmans konkurs och snart ansågs för en rik man,
för egen del – naturligtvis.
William var en af dessa, som alla trodde i det närmaste om
hvad som helst, men som ändå åtnjöt »allmänt förtroende» – en af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
