Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett namn och en firma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja», halfhviskade Gertrud blyg. »Blif inte ond på oss, pappa!
men vi vågade ej säga er det. Vi fruktade omigen ert nej.»
»Nu säger jag det icke. Jag bifaller gerna.»
»Åh ja, hvad det anbelangar, så är min Berndt en så rar
pojke, att det är letande efter hans make, och det enda dumma han
gjorde, var att han flyttade härifrån. Han har ångrat det, ty sen
kunde herr William ställa som han ville. Han hade ej mera ett
par ärliga ögon vid hufvudboken; som hindrade honom – ja, ett par
ärliga ögon i hufvud boken. Men ungdom och visdom följas inte åt,
och så ville Berndt nödvändigt bli sin egen – men dumt var det
både för honom och patron.»
Det var tydligt, att Berndt icke hade sagt sin mor, huru och
hvarför han flyttade.
Patronen drog en djup suck, då han tänkte på, att han själf
hindrat de ärliga ögonen att titta i firmans bokföring.
-
Fru Löfgren kunde ej öfvertalas att bli qvar längre än några
timmar. När hon for, kallade hon till sig Gertrud. »Hör på barn»,
började hon med ostadig röst, »jag vet, att du är fattig – jag vet,
att Berndt sträfvar för hvarje styfver, jag vet, att han och således
ni bägge få en hård kamp att bestå; men bed till Gud – ja, det
har jag gjort på mitt sätt, och Gud är inte så noga, han, hur
kråksången låter.»
»Men se, lilla Gertrud – jag kan inte rätt med, att ni gifter
er, förrän I fått en grundplåt – det vore inte bra.»
»Nå ja, Gertrud, blif inte rädd för mig. Ser du, jag är en
gammal näringsidkerska – ja, rent ut! – en gammal krögarmadam;
men ett vet jag ändå, att med flit hjälper man sig, men icke med
fåfänga. Denna grönrutiga är min högtidsblåsa. Hvad tycks –
känn! det är ull i det tyget.»
»Hör nu på, snälla Gertrud», började hon efter några minuters
letande i kjolsäcken, »jag har satt upp mina tankar – de äro
simpla, kanske dumma; men se barn – det är du, som skall göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
