Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vanans makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VANANS MAKT. 329
»Kommer aldrig i fråga - hm - jag köra vilse, då skulle
det vara riktigt otur.» Nu steg Lind åter upp på kuskbocken, och
släden sattes i gång. Oaktadt det goda slädföret var det en smula
ojämnt, emedan ett yrväder efterlemnat höga vallar, som hindrade
farten, och dessutom hade hästarna gått sina tre eller fyra mil redan
och voro temligen trötta. Snart kommo de resande in i skogen, der
det ändå blef bra mörkt. Det gjorde ingenting, ty Lind såg som
en katt; men det blef allt mörkare och mörkare, och det susade så
ihåligt i skogen, och den smala skäran på himlen blef alltmera
otydlig och försvann slutligen. Det dröjde ej länge, förrän det föll
en hård kornsnö, blåsten ökade sig till storm och snön till stora
flockar, som hvirflade mellan träden och sköto högt upp öfver deras
toppar. Lind körde och körde, men se kunde han inte, emedan icke
ens kattögon räcka till i ett sådant yrväder. Han måste lita på
hästarne, som vanligen reda sig underbarligen, men äfven de
förblindades af snöyran.
»Bara inte Lind kör miste, det är ett riktigt yrväder», sade
fruntimret, men fick af sin lille gosse åter den trösten: att Lind såg
som en katt. Men vägen blef allt. sämre, och allra svårast blef den,
då man kom ur skogen och ut på en slätt, som ingen ända hade.
Ännu trodde sig Lind vara på väg, fastän den var svår; men
slutligen körde han upp med ena meden på en sten, så att släden lade
sig på sidan, utan att dock välta. Lind gick af för att undersöka
och fann då, att han kört miste och kommit ut på en kärräng eller
något dylikt; men icke på någonting, som kunde kallas väg. Det
blef allt svårare och omöjligare att hålla sig uppe - och slutligen
stannade han. Det blef en förtviflan inuti vagnen - fruntimret
klagade, och de bägge barnen gräto. De hade hört, hur farligt det
var att köra vilse i yrväder och hört berättelser om en skånsk grefvinna,
som körde miste på en torfmosse - och återfanns mot våren sittande
med sina döda barn, en död körsven och två ihjälfrusna hästar i en
torfgraf långt ut på mossen, i sin förgyllda res vagn. Yrvädret saktades
- det aftog märkbart, och snart såg man åter den smala skäran,
men långt nere vid kanten af skogen. Man såg ej annat än en
ändlös snööken med några skogsremsor här och der och ej just så
långt borta någonting mörkt, som icke kunde vara någonting annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
