- Project Runeberg -  Ur Onkel Adams portfölj. Efterlemnade skrifter i urval /
330

(1889) Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vanans makt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

330 UK ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.

än öppna hafvet, som de skulle, utan att se det, hafva träffat på och
kört ut i, om yrvädret ej aftagit och himlen något klarnat. Den
resande frun kunde ej och ännu mindre barnen till en början fatta
vidden af den fara de lupit. De voro långt ute i ett obekant slättland
och vågade sig för ingen del in i skogen. Barnen började frysa, kölden
tilltog hastigt, och vinden strök skärande skarp fram öfver det mörka
landet. Lind ropade och »poade», så att det gaf genljud i den aflägsna
skogen, men ingen tycktes höra honom, och allt kallare blef det. De
stackars barnen klagade: »Mamma värm oss - värm oss, vi frysa
ihjäl.»

Hvilka voro då alla dessa?

Jo, de voro enkan efter kapten Rosenstrahl och bägge hennes
barn, som voro på resa till farbror Abraham för att fira julen. Det
var farbror Abrahams ekipage och hans kusk, den hederlige Lind, som
»såg som en katt» och ändå körde vilse. I sin förtviflan gick kusken
fram och åter, »plumsande» i snön, för att hålla sig varm och »poade»
emellanåt, fastän han ingen människoboning kunde märka i närheten.
Men en gång hördes liksom ett svar - och Lind ropade - åter
ett rop - och så fortsattes det, tills den ropandes röst hördes allt
närmare och närmare. Slutligen kom en man fram.

»Huru i Guds namn står här till?» sade han vänligt. »När
jag hörde ropet, trodde jag först, att det var en hornuggla; men så
hörde jag poh! poh!»

»Käre man, hjälp, rädda oss, hjälp, hjälp! Mina barn frysa till
döds.»

»Trösta sig lilla frun och småherrskapet också», sade. mannen,
som i mörkret syntes vara en stark man. Här äro visst goda råd
dyra, men med Guds hjälp skall det väl gå - gubben är gammal,
men har nog senorna qvar sedan ungdomen. Kryp in, småherrskapet,
så tar jag bägge två på en gång - lilla frun får stanna qvar, tills
jag kommer igen - kryp in i fallen. Var inte rädd för mig,
småherrskap. Med Guds hjälp hinner jag fram till min stuga, och så
skola vi må väl, må ni tro. Adjö, lilla frun!» Och så vandrade han
bort i mörkret med de bägge barnen.

»Gubben är väl beskedlig han», sade den lilla flickan och strök
på mannens grofva skägg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 15:19:07 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/portfolj/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free