Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olika skolor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
»Här är förtjusande», yttrade en ung flicka, som såg bra ut, utan
att vara hvarken vacker eller behaglig. Hon var ännu i de så kallade
slynåren, men redan i besittning af en själftillit, som åt hela hennes
uppträdande gaf en karaktär af öfverlägsenhet.
Också var hon sin mors förtjusning och föremålet för sina tanters
beundran; familjens skönhet, snille, konstnärinna - ja allt. Hon var
van att beundras af alla som kommo till Georgsvik, och de enda,
som ej kunde med fröken Betty, voro kammarjungfrun och pigorna
samt godsets underhafvande, hvilka icke kommo i tillfälle att beundra
hennes talanger.
»Förtjusande!» upprepade fröken Betty och hoppade ur vagnen.
»Jag tar en skizz af det egendomliga landskapet, och du, Adolf, får
se på.» Adolf var hennes kusin, löjtnanten, som sockensqvallret redan
utnämnt till fröken Bettys tillkommande man. Äfven han hoppade
ur, så att hennes nåd på Georgsvik ensam satt qvar med sin »Lady»
i knäet och med sin mans syster, gamla fröken Olena Gyllenkrantz,
vid sin sida.
»Ack, det barnet!» yttrade hennes nåd Gyllenkrantz, »nu tecknar
hon sig ett minne af detta sköna ställe. Hör Per, är här inte
vackert?»
»Vackert? däd växer ju inte ett strå på di backarna, bara skog
och enebuskar och ingenting, som du’er ät äda. Dä va’ just här i
backen, som pastor Kröning körde ihjäl sej och hans bägge ög
för-derfvades, så att man fick löfte skjuta dem; det var stor skada på ögen».
»Hvilken rå människa!» yttrade fröken Olena, som var en bedagad
adlig jungfru, hvilken för bröstbeklämning hade med sig Ehrenkrooks
karameller i en emaljerad kopparask, sådan man i våra upplysta tider
har stående som en antiqvitet på ateniennen; ty mycket, som for trettio
år sedan ännu fanns till temligen allmänt, är nu verkliga
ålderdomslem-ningar från en förgången tid.
Hvar hafva alla dessa vackert emaljerade små dosor och askar,
som i min ungdom prydde en och annan toalett, tagit vägen? Hvar
dessa granna solfjädrar, dessa parasoller, som man numera vändt upp
och ned, alla dessa familjporträtter, som prydde salsväggarne på en
och annan adlig sätesgård ? Allt har försvunnit, är bortsopadt af den
nya tiden, som ingen forntid behöfver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
