Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olika skolor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
gistrar, och CD, som öfvergick dessa bägge, måste vara en utmärkt och
mycket lärd man.
Maria tycktes ej reflektera öfver lärdomsgraden, men var mycket
belåten med att »pojkarne» skulle komma hem.
När de bägge ynglingarne kommo, svek modet dock den stackars
Maria. Gustafsson såg så manlig ut och hade ett helt annat sätt
att umgås än för fem år sedan, och då till på köpet såväl pappa
som mamma bemötte honom med ovanlig uppmärksamhet, blef hon
blyg och visste ej riktigt, huru hon egentligen borde uppföra sig.
Gustafsson var der ett par dagar, och hans sinnelag stod i fullkomlig
harmoni med den forne gymnasistens och informatorns, hvarför Maria
snart kände sig bekant med den långväga gästen.
En afton påminte Anders Gustafsson om scenen vid sjön, om
sin mor och detta: »jag har gjort henne sorg», som så ofta
föresväfvat honom. »Snart», sade han, »skall jag löna hennes kärlek. Nu
kan jag understödja henne och har redan köpt en ko åt henne samt
litet sängkläder och annat hon kan behöfva. Hon lider ingen brist
- Gud ske lof för det! Jag kommer att bli prest på landet. Så
snart jag är prestvigd och får en komministratur eller ett litet
pastorat, så gifter jag mig - om någon vill ha mig. Men», tillade
han skälmskt småleende, »det må gå huru det vill, men min mor
skall bo hos mig, och min hustru måste älska henne för min skull
och för hennes egen.»
Maria var uppmärksam, och hvarje ord träffade hennes hjärta
och väckte till lif känslor, som hon aldrig velat begripa; men då
Anders - den käre barndomsvännen - med en viss tonvigt sade:
»min mor skall äfven vara min hustrus mor», gaf hon sina tankar ord
och svarade oskyldigt: »Ja, vi ta’ din mor till oss!»
»Lofvar du det, snälla Maria», sade Anders vänligt och fattade
hennes hand.
»Hvad sade jag?»
»Jo, kära Maria», inföll modern, »du sade en alldeles obegriplig
dumhet - jag kan inte förstå ...»
»Men jag förstår den af hela mitt hjärta», sade Anders Gustafsson.
»År det ej så - vi taga mor till oss? Hvad säga nu far och mor?»
»Jo, jag säger», började pastorn, som i botten var en gladlynt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
