Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En herre med otur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404 UK ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
från bagaren finnes en enda liten sten, så får herrn med oturen just
den och håller på att bita af sig en tand på densamma. Finnes en
enda tallrik med skadad glasyr eller en knif, hvars blad ej sitter
väl fast i skaftet, eller en enda servett bland tio dussin, som har en
liten rostfläck, så faller den just i hans händer. Värdinnan vågar
knappt andas af farhåga att någonting skall misslyckas för herrn
med oturen. Om hon har hundrade gäster, så tänker hon ej på de
nittionio.
Vaktmästarne, de må då heta Andersson, Pettersson eller
Lundström, frukta och äro förargade på »herrn med oturen». Drar
Andersson ut korken på en porterbutelj, som råkat i jäsning (den enda
bland femtio) och innehållet sprutar fram, så står »herrn med
oturen» alltid i närheten och besprutas af porterfradgan. Olyckas det
för Pettersson med en såsskål, så får alltid »herrn med oturen» sås
på sig, och om ingen annan olycka händer Lundström, så fastnar en
af hans rockknappar i den olycklige herrns peruk.
»Det är då ett kräk, den der», säga de alla ute i köket,
»alltid är han i vägen, alltid går det rasande för honom. Si, han äter
allting med silfvergaffel, och nu såg jag, hur en bit hummer
hoppade som en groda ner på golfvet. Akta dig, Lundström, ty den
ligger i närheten och bakom en af Stolarne. Om det kräket ändå lagt
den under bordet! Och så den f b-nåde hundrackan, som sitter
under hans stol och som man ettdera trampar på svansen, så att hon
skriker, eller som biter en i benen, då man går förbi.»
Värden har från Göteborg fått hem ett helt trä friska ostron
och bjuder på ostronfrukost. »Herrn med oturen» är oundviklig
gäst. Han är en konnässör af ostron och känner på pricken, om de
äro lefvande eller döda, om de vuxit på sandbank, lera eller på en
klippa i hafvet. Man börjar - man uttömmer sig i förtjusning -
värden gör sig redan säker om att ha lyckats, då »herrn med
oturen», på hvilken man oaflåtligen fästat blicken, i ett nu förvandlas.
I hela träet fanns ej mer än ett enda ostron, som redan börjat skatta
åt förgängelsen, och detta fick han, naturligtvis.
»Bevars! käre bror, jag fruktar att du fått . . .»
»Hm, ingenting . . .förträffliga ostron för öfrigt; men - -»
»Men tag ett annat!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
