Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En herre med otur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HERKE MED OTUK. 405
Herrn med oturen tömmer några droppar porter - och återfår
sin glada min, hvilken dock genast förmörkas. Han börjar syna
glasets återstående innehåll.
»Är det något?» frågar den bekymrade värden.
»Åh, ingenting, men en liten skärfva är borta på glaskanten;
man kunde lätt i en så mörk vätska som porter få i sig en dylik
glasskärfva; men jag hoppas att ... att...»
»Så ledsamt! - Åh nej, det är ett gammalt glas, som
olyckligtvis kommit med. Det der glaset fick jag efter min salig
svärmor. Tag dig några ostron till!»
»Nej, jag tackar, jag har fått nog - högst delikata ostron»,
svarar herrn med oturen, tar fram sin fickkam och kammar det tunna
håret från sidorna till anslutning med »turen» eller, som vaktmästar
Lundström kallar den - »perukspektaklet.» »Det kan inte hin
begripa hvad sådant folk har ute att göra», säger vaktmästaren.
Efter den lukulliska måltiden går man ut i det gröna - i
trädgården eller parken. Ack, hvad naturen är förtjusande l Och
allt skulle vara bra, om icke »herrn med oturen» råkade att genast
vricka venstra foten på en liten sten. Alltsedan han var ung, har
han haft anlag att vricka venstra foten, och detta passar han alltid
på med vid något högtidligt och gladt tillfälle. Värdinnan kommer
med ättika och Rigabalsam, men »herrn med otur» behöfver
intetdera; han är van att vricka foten, men förmår icke att gå lika fort’
som det öfriga sällskapet. Han sitter på en bänk, medan det
»lägger sig» i foten. Värden blir qvar som sällskap.
»Bror bör följa sitt främmande», säger den lille herrn, »jag är
snart bra igen.»
När värden gått bort, så beger sig herrn med oturen in i den
skuggigaste delen af parken för att i rö filosofera i bersån.
Lilla Emma, värdens äldsta dotter, hade der händelsevis
sammanträffat med pappas förste bokhållare. Inte vet jag hvad de
talade om, men säkert är, att »herrn med otur» icke så egentligen
hade der att göra just då. Lilla Emma plockade sönder ett blad,
och bokhållaren ritade runor i sanden.
»En charmant skugga», säger herrn med oturen, som blott
tänker på sig själf och således icke förstår det allra minsta. »Vore det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
