Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En herre, som sköter sin hälsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
salig mormor, som afled vid 87 år, och två hennes systrar, som
uppnådde 88 år, drucko sådant kaffe, hvilket således befordrade
lifslängden; men det kan alltid vara af intresse att känna hvad, snart
sagdt, sekelgammal erfarenhet lärt oss om hälsans bevarande och
lifvets förlängande.
Jag är ej så alldeles utan medicinska kunskaper; jag har läst
Hufelands »Konsten att lefva länge» och Segerstads lilla läkarebok,
Vesterdahls och andra, att ej tala om Pontin och Wistrand. Häsch!
Häsch! – Jag har, som herr lifmedikus hör, fått mig en katarr.
Det finnes, jag vet ej hvad herrar läkare tänka om den saken, icke
något bättre medel mot dylika åkommor än att stryka näsan och
fotsulorna med bocktalg. Jag har alltid hemma en bit veritabel
bocktalg för detta ändamål – Häsch! Häsch! Eljest har jag ett
ovanligt starkt bröst, fastän det icke just är höghvälfdt. Då direktör
Mattsson byggde orgeln i M., så förmådde jag blåsa upp
blästerprofvaren till sex grader, som ger samma luftstyrka som en häst eller
boricka, enligt vetenskapliga undersökningar.
Ja, om jag icke varit den jag är och ej min familj satt sig
deremot, hade jag bestämdt blifvit läkare; men nu blef vägen en annan,
och min forskning måste stanna vid mig själf och min kropp, under
det att herrar läkare inhämta sina kunskaper på Serafimerlasarettet;
men, bildligt taladt, är hvarje tänkande människa ett lärorikt lasarett,
om hon rätt studerar sin natur och sina egenheter, samt noga
akt-gifver på allt. Jag, till exempel, har så långt jag minnes (salig
mormor, som lefde till 87 års ålder, lärde mig det) dagligen tre gånger
betraktat min tunga, så att jag kan följa hennes dagliga olikheter
och efter olika mat. Hon spelar i gult, då man ätit gula ärter, i
grönt efter spenat, grått (så kalladt rådjursgrått), rödgrått, då man
ätit ostron, med en liten dragning i violett, då man ätit hummer.
Detta är en egenhet för all fiskrnat.
Då jag var i Italien, observerade jag, att munkarnes tungor
hvarje fredag voro gråvioletta af fastmaten, men återfingo sin behagliga
rosafärg på köttdagarne. Det är högst märkvärdigt. Men min salig
mormor sade alltid: Teofil! sade hon, tungan är kroppens
termometer – nej, barometer, sade hon, som tillkännager alla
väderleksförändringar i magen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
