Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljus i mörker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUS I MÖRKER. 437
oss i ett fårahus. Det är för nära tvåtusen år sedan detta eviga ord,
försoning, ljöd som ett frälsningens ord öfver land och öar, från pol
till pol, bland alla folk. Och ännu stå de oförsonade mot hvarandra.
- Dock, vi spåra, att en försoning fortgår. Men hvarje förändring
måste gå inifrån och utåt - ej tvärtom. Således först försoning
mellan samhällenas olika klasser och sedan mellan folken.
Och huru tillgår då denna försoning? »Ordet» har, såsom sådant,
lärt oss nödvändigheten af en försoning, som hvarje människa
behöfver, försoningen mellan sig själf och himlen - det är den inre
kärnan; men för att göra detta till en verldsprincip hafva vi behof af
yttre krafter. Naturens bok måste också genomletas med lika
tillförsigt och lika uppmärksamhet som bibeln. Och hvad är naturen
annat än, äfven den, ett uppenbaradt ord, som det tillhör oss att rätt
förstå och begagna. Nog af: det är naturstudierna, som skola rädda
mänskligheten ur mörker till ljus. De hålla nu på som bäst med
detta arbete.
Den tiden är snart förbi, då den så kallade arbetsklassen
antingen rent af hatade eller med en art spökrädsla kom i beröring med
intelligensen. Den kändes alltid som ett förtryck, nu kännes den
icke så mera. Arbetsklassen börjar själf att söka efter lösningen af
hvarje gåta, den börjar fatta, att den står i kompaniskap med
intelligensen, att de bägge arbeta för samma mål och till ömsesidigt gagn?
och allt detta är ett växande, som går långsamt, men säkert. Om
vi ingripa, så verka vi endast förstörande. Det är ej striden, utan
samarbetet, som är till välsignelse. De behöfva blott förstå
hvarandra för att blifva bröder. Om några raska sjömän, i känslan af
sin fysiska styrka och sitt djärfva trots mot elementemas raseri, hade
fått se en liten h vardagsmänniska, klen som en spindel, trippa på en
af Paris’ trottoarer, skulle de skrattat åt mannen. Hade de fått
blicka in i hans arbetsrum och sett honom sysselsätta sig med
experimenter, tysta och obetydliga, så skulle de också skrattat, ty att sitta
så der vid en lampa och helt enkelt med de smala fingrarne vända
på ett slipadt glas är ju blott ett »latmansgöra», och hela karlen
kunde vändas upp och ned af en stark sjömansnäfve. Hvad är det
för ett kräk, den der spindeln?
»Det är en vetenskapsman,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
