- Project Runeberg -  Ur Onkel Adams portfölj. Efterlemnade skrifter i urval /
447

(1889) Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvad hafva vi lärt?

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HVAD HAFVA VI LÄKT? 447’

ett par siamesiska tvillingar, som förblöda båda, om den ene såras,
som måste sörja och glädjas, vaka och kämpa gemensamt, utan att
derför upphöra att vara individer med hvar sin själ och hvar sin
. vilja, fastän af en nationalitetens stora lifsåder förbrödrade med
hvarandra.

Vidare hafva vi lärt, att ett folkförbund icke stiftas på kalaser
och vid bålar, att skandinavismen, sådan den vid dylika tillfällen
besjöngs och fuktades, ännu en tid är en dröm, ett ungdomsrus.
Att den ej från detta håll trängt särdeles djupt, bevisade sig snart;
ingen af skandinavismens alla skalder och talare, ingen enda af dem,
som uppmanade hela Norden att som en man träda under vapen och
offra lif och blod för det skandinaviska fäderneslandets sak - ingen
af dem har lyft sin hand, då det gällde; alla - ja, verkligen alla
- hade förhinder. Den ene var nygift, den andre förlofvad, en
annan skulle gagna mera med att sträfva hemma än slåss derute, och
hvar hade något af dessa »de obotfärdiges förhinder».

Men sant är likväl, att det hos svenskarne ligger en allvarlig
sympati för det danska folket, att de anse det som ett brödrafolk,
men dock ej såsom ett med sig själf. Leijonhufvud och Sommelius
och flera med dem bära härom vittne för samtid och
efterkommande.

Äfven torde en eller annan individ lärt sig, att man icke
lättsinnigt må kasta sig in i krigarens allvarliga yrke, ty äfven efter en
lång fred kan stridsordern komma och stundom något för hastigt
uppå; men om också så skulle hända, må dessa individer lärt sig, att
de icke så ofta behöft offentligen yttra sin fruktan för »att slagtas».
Krigarens kall är ett af de mest upphöjda och aktningsvärda, han
värnar den fredliga tegen, och för rättvisans heliga sak offrar han
sitt lif. Honom, den sanne krigaren, tillkommer också derför med
rätta en af hedersplatserna i samfundet. Men det är ett lif, fullt af
uppoffring, och man må ej tanklöst kasta sig deri.

Ändtligen hafva vi så der temligen fått lära oss, att det ej är
alldeles så säkert med den eviga freden, som var så säker i fjol;
vi inse väl med hvarje dag tydligare, att nationerna ej egentligen
hafva något att slåss om, att deras intressen äro så der temligen
desamma öfverallt; och för dynastiska intressen, så vida de ej äro för-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:29:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/portfolj/0451.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free