Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Svenske Poeter
- 5. Gustav Filip Creutz
- 6. Georg Stjernhjelm
- 7. Carl Mikael Bellman
- 8. Erik Sjöberg (Vitalis)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessutom tillsammans med det då för tiden högst bildade
Europeiska lands, Frankrikes, utmärktaste författare; dels
är det ej gifvet, att Svenska poesien vunnit pä om han
skrifvit mer. Han hade kanhända då icke skrifvit
någonting så helt och fulländadt som Atis och Camilla, hvilket
utgör en af Svenska skaldekonstens yppersta prydnader,
lika hasmonisk till versen, som ren till tankan och lifliga
till känslan. Sommarqvädet, Daphne och Elegien äro
mindre bekanta arbeten af honom, men i sin mån lika
förtjenta att kännas. Han var för öfrigt en af de
lyckligaste menniskor vår vitterhets-historia kan uppvisa, emedan
både naturen och lyckan tycktes förena sig, att på honom
slösa sina bästa gåfvor. Född i Finland 1729, förde hans
börd honom till hofvet, der han anställdes som lärare för
Prins Fredrik Adolf. Vid den tidiga åldren af endast 34
år skickades han som Minister till Spanien och tre år
senare till Frankrike. Der förvärfvade han Gustaf III:s
förnyade bekantskap och dermed hans vänskap, upphöjdes
efter hemkomsten till Riksråd och Cancellie-President samt
Upsala Akademies Cansler, fick lefva för hvad han
älskade, fäderneslandet och sånggudinnorna, och dog år 1785,
utan att ha känt någon minskning hvarken i lyckans ynnest
eller i själens och kroppens helsa.
*
är namnet på en af Sveriges utmärktaste män, hvilket han,
då han upphöjdes i adeligt stånd, tillbytte sig emot det
fordna slägtnamuet: Lilje. Allmännast känd genom sitt
namnkunniga poem: Herkules samt något genom sina Baletter,
sin Parnassus triumphans, Den fångne Cupido m. fl.
var han kanske lika utmärkt såsom lärd, mathematikus,
fornforskare och embetsman. Att i så få rader som
rummet här medger att egna åt hvar och en af de personer,
hvilkas bild vi tecknat, vilja gifva ett begrepp om hvad
Stjernhjelm varit, vore en fruktlös möda, hvarföre vi
inskränka oss till att nämna, att han föddes den 2 Augusti
1598 i Wika Socken i Dalarna, uppsteg genom flera
embetsgrader till Hofkansler, Krigsråd och Riksantikvarie, och
dog i Stockholm den 22 April 1672.
*
Af samma skäl, som med Stjernhjelm, kuuna vi vara
korta med Bellman. Hvem känner ej »den störste
sångarens namn som Norden bar?» Och om möjligtvis någon
skulle finnas, som ej känner honom, lär han det ej genom
några rader, som icke kunde gifva något begrepp om hvad
han var. Den som lefver på hvarje Svensk tunga,
behöfver icke skildras i ett så kort utkast som detta skulle
kunna blifva. För den antagna ordningens skull, åtnöja vi oss
att nämna, det han var född, enligt egen uppgift, den 4
Febr. 1740, och dog den 10 Febr. 1795.
*
| 8. |
| Erik Sjöberg (Vitalis). |
Ehuru fri skalden anser sig vara, och i vissa fall
äfven verkligen är, kan det likväl icke bestridas, att hans
frihet, lik menniskans i allmänhet, rör sig inom en trång krets,
beroende af omständigheter, af lefnadsöden och yttre
förhållanden, samt att han, i hvarje bild han tecknar, alltid
omedvetet tecknar ett eller flera drag af sin egen själ.
Detta är i mer eller mindre mån händelsen med alla, men i
synnerhet med originalerne till de tvenne sista bilderna på
vår planch: Sjöberg och Lidner. Tegnér säger om den
senare:
«En rik men sönderbruten harmoni,
En genius, ack, för djupt i stoftet bunden,
Hur ömt begråter han i lagerlunden
Hvar likes qval! Du hör hans eget deruti.»
Detta omdöme gäller till större delen äfven om Sjöberg.
Född af fattiga föräldrar (den 14 Januari 1794 i
Södermanland), sträfvade han från sin första barndom till sin
sista andedrägt mot behofvet och försakelsen, icke alltid med
framgång, och både hans kropp och själ lågo under i
denna strid, buro åtminstone de alltför märkbara spåren
deraf. Hvarken hans yttre väsende, eller hans inre, hunno
förvärfva den bildning, som är ett barn af umgänget med
verlden och, man kan tillägga: af vana vid bildade
omgifningar. Han lärde hvarken känna menniskorna eller
verlden och misstrodde och misskände dem således, ehuru
mycket hans fromma hjerta var böjdt att älska dem.
Lifvet var till det mesta för honom endast en plåga, och
hans poesi bär äfven stämpeln af att han så fann det.
Fattig, sjuklig, i strid med sig sjelf och verlden,
misstroende allt omkring sig, var hans allvar och hans löje en
lika sorg, en lika bitterhet, en lika smärta, ehuru endast i
olika former. Genom en frändes och välgörares understöd
lyckades han att få studera, och hans vanliga poetiska
anlag ådrog honom snart uppmärksamhet bland kamrater och
lärare, så att äfven H. K. H. Kronprinsen, vid ett besök i
Upsala, ansåg honom förtjent af uppmuntran och anslog åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 15:30:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/portr427/0008.html
