- Project Runeberg -  427 porträtter af namnkunniga svenske män och fruntimmer /
5

(1847) [MARC] [MARC] With: Gustaf Henrik Mellin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenske Poeter - 8. Erik Sjöberg (Vitalis) - 9. Bengt Lidner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

honom en pension. Ett utmärkande drag i Sjöbergs
karakter är, att han efter ett års förlopp afsade sig denna
pension, emedan han fruktade att något hemligt vilkor
dermed var förbundet, som han ej ansåg sig i stånd att
uppfylla. Om detta bevittnar hans sjelfständighetssinne, så
röjer det å andra sidan äfven hans misstänksamma lynne
som öfverallt trodde sig se, om icke fiender och försåt,
åtminstone egennytta och dolda planer. Han blef, med möda
och stark ansträngning mot den tilltagande sjukligheten,
magister, men lyckades aldrig erhålla något embete eller
befattning, som kunnat betrygga honom en sorgfriare existens,
och dog den 4 Mars 1S28 på Lazarettet i Stockholm,
endast 34 år gammal.

Såsom författare är Sjöberg allmänt känd under det
antagna namnet Vitalis. Hans skrifter äro dels af
alfvarsam, dels af humoristisk art, de senare egenteligen satirer,
de förra till det mesta klagodikter; tankarna äro den
lidande, men af hoppet tröstade, själens, som, missnöjd med egen
och alla andra tings ofullkomlighet, sträfvar till någon ting
bättre med redliga, men icke alltid tillräckliga, krafter, vill
förbättra sig och andra, lika sträng, lika hårdhänd mot
båda, och hvari språket, uttrycket ofta sakna den finare
takten, den sista handläggningen. Med alla sina brister,
komma hans skrifter likväl att intaga ett utmärkt rum bland
vår nyare litteraturs alster.

*


9.

Bengt Lidner.



Om man hos Sjöberg har mycket att beklaga, föga eller
intet att förebrå, så är detta tyvärr nästan motsatsen hos
Lidner. Hos den förre var det kroppsligt och moraliskt
lidande, som satte honom i strid mot ödet och tingen; hos
den senare var det en slags sällsam obekantskap med
sjelfva moralens väsen, som vållade denna strid; bon var hos
den förre mera inre, hos den senare mera yttre; men hos
båda vållade hon denna disharmoni, som röjer sig i deras
arbeten. Märkligt är likväl, att hos Lidner, i samma mån
hans onda genius drog menniskan djupt ned i dyn, lyfte
den gode demonen skalden upp i högre rymder med en
oemotståndlig kraft, med en tjusning och behag, hvari få
kunna likna honom. Denna lyftning är likväl för det
mesta endast ögonblickets konvulsifva hänförelse, och han
sjunker snart åter ned, matt och vacklande, mot den
lägre krets, der menniskan krälar. Redan från ungdomen
utmärkt på en gång genom sina ovanliga poetiska gåfvor och
sitt oregelbundna lefnadssätt, till hvars förbättrande
slägtingar och vänner förgäfves användt alla bemödanden,
jemväl den ofta med fördel begagnade utvägen, att skicka
honom till sjös, gjorde slutligen Gustaf III äfven ett försök
i detta fall. Han sände honom nemligen till Grefve Creutz
i Paris, och om någonting kunnat verka att rena och
förädla Lidners smak och seder, borde väl denna hans nya
ställning midt i bildningens då varande hufvudsäte, i
dagligt umgänge med en så i alla hänseenden bildad och högt
begåfvad man, som Creutz, hafva gjort det. Men
kanhända var det just den skarpa kontrasten mot Lidners vanor
och böjelser, som vållade, att han icke drog någon nytta
af denna plats, och han återkallades sålunda, då man
förtviflade om hans förbättring. Konungen inskränkte sig
sedermera till ett och annat penningeunderstöd, hvilket
vanligtvis försvann lika fort som det erhölls. Men om man
måste erkänna, att sådant ofta skedde för starka drycker,
på hvilka Lidner var alltförmycket begifven, är det dock
äfven en tröst att kunna nämna, det han icke sällan, i
hänförelsen af sin känsla, åt ett ännu större armod än sitt
eget, bortgaf hvad han ägde, utan beräkning på huru han
skulle få det ersatt. Ännu smärtsammare är det likväl att
nödgas tillstå, det han tycktes sakna nästan alla begrepp
om godt och ondt, och sålunda om sina bästa vänner och
välgörare stundom yttrade de gröfsta och mest
förnärmande osanningar, nästan utan att ana, att dermed var
någonting illa gjordt.

Men vändom oss från den mörka taflan af Lidners
enskilda lif till den oändligt ljusare af hans skaldelif.
Spastara, Året 1783 och Medea äro stycken, som med
skäl kunna räknas till ädelstenarna i vår litteratur; men
äfven de äro oslipade diamanter, hvilkas glans afbrytes af
det qvarsittande råa slagget, och hvilkas rena vatten lider
af vanställande fläckar. Bredvid de sublimaste tankar, den
mäktigaste känsloyttring, finner man platthet och fadd
känslosamhet. Endast få ställen i hans poesier kunna
läsas med oblandadt nöje; men om det vore möjligt att
derutur utdraga dessa fragmentariska skönheter, skulle de
utgöra en samling af de sublimaste ideer, de ädlaste
känslor, de mest hänförande snilledrag vår skaldekonst äger
att uppvisa. Deras värde förminskas nu icke sällan genom
den omgifvande svagheten och oregelbundenheten, hvilka
hindra hans arbeten från att någonsin bli konstverk i
detta ords högre mening.

Lidner föddes i Götheborg den 16 Mars 1759 och dog
i Stockholm den 4 Januari 1793, icke fullt 34 år gammal.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:06:16 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/portr427/0009.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free