Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Svenske Poeter
- 10. Johan Runius
- 11. Lasse Johansson (Lucidor)
- 12. Kristoffer Manderström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
10.
Johan Runius.
Denne man, som hos sin samtid, och ännu länge
efter sin död hade anseende af en vitter notabilitet, var
egentligen ingenting annat, än en tillfällighets-rimmare,
likasom skaldekonsten på hans tid vanligen
sammanblandades med förmågan att någorlunda lätt hopfoga rim, hvarvid
han icke alltid var så särdeles noga med meningen och
värdet af det innehåll, som fyllde rummet mellan rimmen. En
viss grad af fyndighet och småqvickhet kan likväl icke
bestridas honom. Det är emedlertid hans s. k. Verldslfga
Lilljor, som egentligen förskaffat honom sitt anseende, ty
de «Andeliga Blommorna» eller hans religiösa qväden
sakna all den ädelhet i tankarna och lyftning i stilen, som
fordras för skaldestycken af detta slag. Han var född i
Westergöthland den 1 Juni 1679, och dog på sin födelsedag
i Stockholm 1713, hvilket han sjelf påstås hafva förutsagt.
Han uppnådde sålunda samma ålder som Vitalis och
Lidner, med hvilka han för öfrigt tyckes hafva haft den
gemensamhet i öden, att han icke gjorde någon hvad man
kallar lycka, ty han hann ej längre, än till enskild
sekreterare hos ett Riksråd. I skaldegåfvor ägde han deremot
föga gemensamt med dem.
*
11.
Lasse Johansson. (Lucidor.)
Samma slags likhet och samma slags olikhet, som äger
rum emellan Vitalis och Lidner, kan äfven uppletas
emellan Runius och Lucidor. Till sitt lefnadssätt vida mer
oregelbunden än den förre, var han deremot, i estesiskt
hänseende, begåfvad med mera kraft, mera liflighet och
värma än han, på en gång mera cynisk och mera genialisk.
Ett olyckligt kärleksäfventyr med en fröken Sjöblad var på
hans tid, den Svenska Aristokratiens gyllene ålder i l7:de
seklet, en verklig förbrytelse, för hvilket straffet endast
genom förböner af frökens slägtingar mildrades till det
besynnerliga åliggandet, att äkta henne och sedan
land-förvisas i tvenne år. Ingendera delen af domen lärer
emedlertid ha gått i fullbordan. Visst är åtminstone, att den ej
synes ha verkat fördelaktigt på Johanssons hvarken
moraliska eller ekonomiska belägenhet, ty hvad man om hans
lefnadsöden känner är, att han tillbragt sina dagar på
källare och andra ännu sämre ansedda ställen, att han setat
fängslad för ett oanständigt bröllopsqväde, kalladt Gilliare
Kval, och att han mördades på en källare i Stockholm
ännu helt ung, och utan att ha hunnit 30 års ålder. Den
icke ovanliga föreningen af synder och ånger i täta
omvexlingar, af sinliga rus och gudlig hänförelse, orgier och
andaktsöfningar igenfinnes hos honom, som hos flera andra.
Han skref ömsom psalmer och smutsiga kärleks- och
dryckesvisor, men båda delarna icke saknande styrka eller
fantasi. Hans arbeten äro utgifna i tvenne samlingar:
Helicons blomster och Lucia intervalla. I den gamla
psalmboken finnas af honom 3:ne stycken N:o 406, 407
och 409, som onekligen höra till de utmärktare derstädes,
i synnerhet: O evighet, din längd mig fast
förskräcker m. m. Denna lärer väl vara en efterbildning; men
äfven N:o 409, som är original, saknar icke dessa
egenskaper. — Hammarsköld uppgifver hans födelseår till 1650 och
dödsåret till 1674, men häri lärer ligga någon irring.
Johansson, som skall ha varit naturlig son till Amiralen
Johan Strussenhjelm, kallade sig sjelf Lucidor den
olycklige, under hvilket namn han är allmännast bekant. Den
känsla af olycka, under hvars tyngd han tyckte sig
nedböjd, var troligen hos honom, som hos personer af hans
lynne och lefnadssätt, mera en följd af dessa än af
verkliga motgångar. Hans baneman var en löjtnant Storm, med
hvilken han lärer kommit i någon ordvexling.
*
12.
Kristoffer Manderström.
Hvem känner icke, åtminstone till namnet,
Manderströms Rim-lexikon? På en tid, då rimmet ansågs utgöra
nära hälften af sjelfva poesien, och då språket, jemväl i
detta hänseende, var vida mindre odladt än nu, ägde ett
sådant företag onekligen värde och erfordrade icke ringa
möda och forskning. Det har numera kommit i förgätenhet
och endast samlare äga det som en sällsynthet. Detta
var likval icke det enda, hvarigenom Manderström gjort sig
förtjent om modersmålet. Han har på det öfverflyttat
flera theaterstycken, som uppfördes på skådeplatsen, hvilken i
hans tid blifvit född till lifvet och började inlaga ett rum
vid sidan af andra nationers theatrar, samt äfven några
Grekiska poemer, och Marci Aurelii betraktelser öfver sig sjelf.
Man har äfven en mängd original-poesier af hans hand i
den mindre stilen, till större delen af skämtsamt innehåll,
men hvilka icke höja sig öfver medelmåttan. Han är en
af de månge Svenske ädlingar, som under förra seklet
endast af kärlek för vitterheten, egnade sin tid deråt, utan
beräkning att dermed göra verldslig lycka och utan att
dervid fästa stora anspråk, samt, belåtne med den
tillfredsställelse de häraf skördade, icke eftersträfvade jemväl statens
värdigheter. Född i Stockholm den 13 December 1727
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 15:30:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/portr427/0010.html
