- Project Runeberg -  427 porträtter af namnkunniga svenske män och fruntimmer /
104

(1847) [MARC] [MARC] With: Gustaf Henrik Mellin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf III:s Samtida ... - Carl den XII:s Samtida ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vid Fredrikshamn den 15 Maj 1790 och till den ännu
större och mera afgörande vid Svensksund den 9 Juli,
genom den förstärkning af några och sextio fartyg han dit—
förde och hvarigenom bataljen blef möjlig att gifva i trotts
af den olyckliga reträtten från Wiborg några fä dagar
förut. Gustaf III förklarade honom sitt slora välbehag öfver
hans förtjenster och utnämnde honom, såsom ett bevis
derpå, till Landshöfding i Kalmar Län. Gustaf Adolf
upphöjde honom väl icke till något högre embete, men försåg
lionom med de yttre nådetecken, hvaraf dess fader låtit
honom vara i saknad, då han gjorde honom till
General-Major, Friherre och Kommendör med Stora Korset af
Svärds-Orden. Denna Gustaf Adolfs ynnest för sin faders trogne
tjenare och gunstlingar var hos honom ganska vanlig.
Sällsyntare var, alt äfven Carl XIII hedrade honom med
samma /ortroende, hvarpå han gaf det ojäfakligaste prof
då hau utnämnde honom till Landtmarskalk vid 1809 års
brydsamma riksdag. Hans åtgärder dervid voro
förestafva-de af det lugna förståndet, försonligheten och
losterlauds-kärleken. Det var hans sista offentliga värf och slutade
ärofullt en åt det allmänna ägnad ärofull bana. Han drog
sig sedan, belönad med Serafimer-Orden och Greflig
värdighet, tillbaka i det enskildta lifvets och landsbygdens lugn,
der han åtnjöt en af Försynens största välgerningar, en ej
blott hög, men frisk, glad och således lycklig, ålderdom.
Han afled på sin äldste sons egendom, Carlsluud i Nerike,
den 23 Mars 1S3S.

201.

[Fheduiic Carl Sinclaihe,

son al General-Majoren Sinclaire och härstammande från
cu Skottsk ätt, hvilken under Gustaf Adolfs tid utmärkt
sig i Svensk tjenst, föddes den 17 Oktober 1723. Efler
sin faders exempel valde han krigsyrket, blef Olllcer vid
Aboläns regemente och under det olyckliga kriget i
Finland år 17-42, inbegripen i kapitulationen i Helsingfors, som
lemnade hela korpsen i Rysk fangenskap. Han räddade
sig likväl derifrån, och återvände till Sverige, gick 1745 i
Fransk tjenst, blef äfven här fången af Osterrikarne, men
hade samma lycka att undkomma och deltog sedan i
Franska arméens fälttåg till krigets slut. Återvänd till
fäderneslandet, befordrades han der i vanlig ordning och var
vid Pomerska krigets början Major vid Ostgötha infanteri,
utmärkte sig vid flera tillfällen och fick i träfluingen vid
Lökenitz icke mindre än fem sår. Ilans mod och
skicklighet belöntes, efter krigets slut, med Oiverste-fullmakt
och en lifstidspensiou, hvarjemte han anställdes vid
dåva-rande Kronprinsens hof och upphöjdes sedan till Friherre
och Kommendör af Svärds-Orden. Är 1769 inkallades han i
Rådet och var en af dem, som Gustaf III efter
revolutionen ej allenast bibehöll, utan äfven gynnade med större
förtroenden och högre distinktioner. Han gjorde honom
nemligen till Grefve, Serafimer-Riddare och General-Guvernör
i Pomern. Dess lysande bana afbröts likväl genom en
hastig och oförmodad död under en resa till Carlskrona ar

1776. Den skandalösa Krönikan ville veta, att han stått i
ett förtroligt förhållande till Drottning Lovisa Ulrika,
måhända i anledning af den ynnest, Drottningen visade honom,
som sjelf var en följd af hans verksamhet för hennes
planer och i allmänhet för hofvets afsigter. Han var således
altid af det parti som gynnade liofvet, och beskylles i
Fri-etzkys memoirer för egenuytta och benägenhet för
despotismens grundsattser.

202.

Jo ii an Rosie

är namnet på en af de, beklagligen i sitt slag få,
utmärkelser af detta slag Sverige ägt, den af en lika upplyst som
sjelfständig öfverdomare. Må andra afgöra hvarföre dylika
utmärkelser nödgas vara sällsynta i ett land, som eljest är
ingenting mindre än fattigt på sådana af nästan alla arter,
då det kanske skall befinnas, att skälet får sökas i samma
källa, der anledningen till alla Sveriges politiska eller
sociala missöden återfinnas: i den aristokratiska andans inflytelse.
Det är nemligen bland dess adepter man altid hämtar
Kandidater till de högsta domareplatserna. Men att värdigt
bekläda dem fordras långa och brydsamma studier, och
förtjensten derstädes lyser mindre än den gagnar. Också
tillhör ingen enda af Sveriges märkvärdigaste domare och
insigtsfullaste jurister Adelsklasseu. Rosir var son af
Handlanden i Elfsborgs lan, Guno Pettersson, och född den 13
November 1709. Fadrens förmögenhet satte sonen i till—
fälle alt studera och han valde juridiken till sitt yrke,
ingick i Justitise-Revisionen och röjde der snart de
egenskaper, som sedermera utmärkte hela hans lefnad: ljust förstånd,
redlighet, allvar, flärdfrihet och orubblig sjelfständighet. De
förde äfven på en tid, då börden eller intrigen till en stor
del bestämde alla befordringar, denne inan utan
slägtför-bindelser till samma mål som efjest endast genom deras
biträde kunde upphinnas. Han blef nemligen, e/ter de
lägre gradernas genomgående, år 1750 Revisions-Sekreterare,
sex år derelter adlad och erhöll 1762
Stais-Si-krcterare-titel. Vid 1769 års riksdag var han af Ständerna uppförd
på förslag till Riks-Råd, men blef i stället Justitiœ-Kansler.
Da man är 1767 underrättade honom att hau blifvit
utnämnd till Riddare af Nordstjerne-Orden, öfverraskade
delta så den okonstlade och flärdfrie mannen, att han
sade till den person, som bragte honom nyheten: »hälsa
Konungen och säg, att jag halver inga ridderliga gerningar
gjort». Han trodde sig likväl ej kunna neka att
emotta-ga den Kongl. Nåden, hvilken sedermera följdes af flera
dylika ynnestprof, då han upphöjdes till Kommendör,
Friherre och President i Svea Hof-Rätt är 1772. Hans val’
språk som Kommendör uttrycker mannens karakter: Quod
fas cl leges sinunt. Han gjorde aldrig något annat, 5o
hvad redligheten och lagarna tilläto, men tvekade också al’
drig att göra något som de befallte. Han afled den 1^
Juni 1789; ett par år förut hade han nedlagt sitt presi’
dents-embete. I afskedsbrefvet förklarade Konungen att
ahan ansåg hela dess lefnadslopp såsom ett värdigt eflerdo’
me för domare, cmbetsinän och medborgare.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:06:16 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/portr427/0150.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free