- Project Runeberg -  427 porträtter af namnkunniga svenske män och fruntimmer /
110

(1847) [MARC] [MARC] With: Gustaf Henrik Mellin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf III:s Samtida - 215. Gustaf Adolf Reuterholm - 216. Gerhard Meyer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

just för lians saknad af sådana, livarigeno.m han sa lätt
kunde användas till verktyg för en styrande liga, hvilken
lemnade honom maktens och storhetens j’ttre sken. Denne
Prins lade till andra svagheter äfven Ordensvurmeriets och
eftersträfvade att hinna de mystiska kunskapernas djup med
ännu större ifver, än den verldsliga ärans och väldets glans.
Reuterholm insåg snart huru långt man på denna väg kunde
komma, och förstod att begagna den. Dels kanhända ni
egen böjelse för mysticism och svärmeri, dels med
beräkning på mästarens böjelser, visade han sig som en af de
mest nitiske Ordensbröder, blef som sådan snart bemärkt
af Hertigen och rotfästade sig i hans förtroende. Han
be-iann sig just på en resa i Italien, då Gustaf III mördades
och Carl således emottog styrelsen. Nu liemkallades han
för att dela sin herres och mästares lycka, och den
obemärkte Kammarherren Reuterholm, som förut icke varit i
statens tjenst, upphöjdes med ens, och utan att
ha.genomgått de lägre graderna, till dess högsta värdiglieter, till
President i Kammar-Rätten, eller som det då kallades:
Kammar-Revisionen, och Ledamot af Konseljen. Följande året
utnämdes han till En af Rikets Herrar, Serefimerriddare och
Kommendör af Nordstjerne-Orden och hade således inom
tvenne år genomgått hela skalan af befordringar och
distinktioner, till hvilka hans fåfänga äfven eftersträfvade att lägga
lärdomens, vitterhetens och konsternas. Det lyckades
honom med Vetenskaps- och Rlålare-Akademicrna, hvilka valde
honom till sin ledamot, ehuru han föga eller intet gjort
för deras yrken; men han rönte ett motstånd, der han
minst bordt vänta det, hos Svenska Akademien, som, eljest
en liofinstitution, denna gång visade en sjelfständig energi,
sotn vanligen icke hört till dess utmärkande drag. Hon
låtsade ej förstå de vinkar, den allsmäktige gunstlingen lät
undfalla sig, att han önskade tillhöra henne, utan valde i
stället den frisinnade Silfverstolpe. Den uppstudsiga
korporationen borde straffas för denna förmätenhet, och
anledningen dertill togs just af den lycklige och misshagelige
rivalens inträdestal öfver Grefve Fersen, hvilket ansågs så
förgripligt, ntt Akademien suspenderades *) intilldess hon af
Gustaf Adolf åter upplifvades vid hans anträde till
Regeringen. Det var likväl icke endast maktens yta
Reuter-holms ärelystnad fikade att vinna; det redbara af dess
besittning var i ännu högre grad hans syftemål. Detta uppnådde
han ocksa; dels genom sitt Frimurare-anseende och sitt
sluga insmygande i alla Hertigens små svagheter och
böjelser, dels genom sin verksamhet, skicklighet och öfverlägsna
kraft, vann han öfver den svage prinsen ett sådant
inflytande, att denne endast såg, tänkte och handlade genom
lionom. Det får ej nekas, att Reuterholms styrelseperiod
hade sina iörtjenster. Klokt eftcrgifvande iör tiden,
erkände han den Franska republiken, bibehöll freden, vidtog
åtskilliga nyttiga anstalter, vakade öfver en sparsam
hushållning och skulle efterlemnat ett icke oberömligt namn,
om han ej befläckat det genom sin småaktighet, sin hämd-

’) Ett tillnamn, som man på den tiden gaf Ilcrtig Carl och
som lian, sällsamt nog, hade den iiran att dela med
Napoleon, var: den lille Korporalen. Då Akademien lilifvit
upphttfven, frågade någon Kellgren: »Nå, hvad tycker du
om den lille Korporalen?» — »Kalla honom inte Korporal,»
svarade Kellgren, »han ar gemen.»

lystnad, sin misstänksamhet och det odrägliga högmod han
mot alla och vid alla tillfällen lät påskina, ii vartill
måhända det äfven kom, att han bedrog deras förhoppningar, som
räknat på att få dela väldet öfver Carl, men hvilket
Reu-terholm niundsjukt behöll för sig allena. I synnerhet
tadelvärda äro hans förföljelser mot nästan alla Gustaf Ill:s
gunstlingar och anhängare, hvilka han så mycket möjligt sökte
nflägsna, och framför allt gjorde förfarandet mot Armfclt
och de, i hans anläggning invecklade, personer honom
förhatlig. Utom sitt eget hämdbegär gaf han härvid kanske
äfven något vika lör Carls personliga hätskhet mot en och
annan af de anklagade, särdeles fröken Rudenschöld. Han
kunde ej dölja för sig sjelf hvilket hat han ådragit sig, och,
feg som alla dylika karakterer, bäfvade han iör dess föij—
der. Hans fruktan öfvervägde sjelfva hans fåfänga och han
vågade icke afbida räkenskapens möjligen iuträffande stund.
Den 22 Oktober 1796, således S dagar förr än Gustaf
Adolf uppnådde myndiga år, nedlade han alla sina
befattningar och tog afsked ur rikets tjenst, ja, han djerfdes icke
en gång qvarstanna i fäderneslandet, ulan företog genast en
utrikes resa. Följande året återkom han väl och uppehöll
sig någon tid i Westmanland; men då han såg, att väl
ingen fara hotade, men också att ingen utsigt fanns till den
förlorade maktens återfående, lemnade han ånyo och för
altid Sverige och bosatte sig i llolstein. Uppstigen på
Tlironen år 1809, tänkte väl Carl på att kalla sin älskling
tillbaka, men tiderna hade förändrat sig, kanske med
åldern äfven hans lordna vänskap. Många befarade denna
känslas återupplifvande och lade sig emot utförandet af
Carls föresats. Allt hvad honom tilläts göra lör sin favorit
var således, att pryda honom med sin nysliftade
Frimurare-Orden. Fegheten lörföljde Reuterholm mer än vådan,
lian hade undgått den senare, men han kunde ej undgå
(len förras verkan, emedan hon bodde inom’ honom. Då
Svenskarne år 1813 inryckte i Holstein, lade honom
således fruktan i grafven den 26 December år 1813. Han dog
ogift, ty i hans själ fanns ej rum för någon kärlek, ens den
lofligaste och menskligaste af all sådan.

216.

Gerixard Meter.

Den ära, som omgifver denne mans namn och gjort
det förtjent att förvaras bland antalet af Sveriges berömde
mäns, är väl icke af det största och mest lysande slaget;
men hvad som ger honom ett visst företräde är, att lian i
detta slag är den ende vårt land äger att uppvisa. Han
föddes den 1 Augusti 1704, son af Styckgjutaren Meyer,
livars förfäder i tvänne led utöfvat samma yrke. I hans
C;te års ålder bortrycktes hans fader af pesten, men enkan
fortsatte rörelsen och erhöll för den späde sonen löfte om
Fa dre ris tjenst. Systemet, att på barn öfverflytta deras
faders befattningar, är visserligen icke alltid att gilla; men här
visade utgången, att den Kongl. Nåden endast gått
för-tjenstens rätt i förväg, ty ingen kunde härtill vara
värdigare, än den unge Gerhard. Redan som yngling biträdde
han sin inoder vid göromålen och udagalade bärvid en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:30:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/portr427/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free