- Project Runeberg -  427 porträtter af namnkunniga svenske män och fruntimmer /
129

(1847) [MARC] [MARC] With: Gustaf Henrik Mellin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samtida utmärkte Personer - 261. Gustaf Fredrik af Wirsén - 262. Carl de Géer - 263. Hans Henrik von Essen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som sergeant vid flottan, men hvilken väg både
bristande lust och svagare hälsa förmådde honom öfvergifva.
Utgången visade också, att han häri icke misstagit sig,
ty han gjorde en likaså tidig, som ovanlig, lycka. Redan
vid 18 års ålder erhöll han Revisors-platsen vid Flottan
efter fadren, som derifrån tagit afsked, men öfverflyttades
tvänne år senare till Stockholm, der han inträdde i
Kammar-rätten som Revisor, fick det ena uppdraget efter det
andra, och blef 180. förordnad till Öfver-krigs-kommissarie
och Chef för arméens i Pomern Komissariat. Allt det
öfriga af denne mans historia är en fortsatt kedja af
befordringar och förtroendeuppdrag, såsom år 1809 att
vara ledamot i Beredningen; år 1811 att förestå
Statssekreterare-Embetet för Finanserra; att besörja arméens
penninge-ärender under fälttågen i Tyskland och Flandern
1813 och 1814; att vara en af kommissarierne vid
Föreningens i Norrige afslutande; vidare tillföllo honom
Statssekreterare-Embetet för Krigsärenderna, Presidentskapet i
Statskontoret och slutligen Statsråds-platsen, hvilken han
innehade till sin död, som inträffade d. 11 December 1827,
i en ålder af 48 år, densamma som hans broder uppnått.
Härunder erhöll han alla möjliga vårt land åtkomliga,
hedersbetygelser och utmärkelse utnämndes till Adelsman,
Friherre, Grefve, Kommendör af Nordstjerne-Orden,
Serafimer-Riddare och ledamot af nästan alla Akademier,
till och med den Svenska. Wirsén var ett ljust och
redigt, men alldeles icke öfverlägset, hufvud. När man
erinrar sig, alt hans fader var hvarken rik eller förnäm, att
han sjelf hade blott en ringa underbyggnad, inga ovanliga
talanger och ett sträft, frånstötande sätt att vara, skulle
man ej kunna förklara sig hans brådstörtado lycka, om
icke förklaringsgrunden dels låg i den helt enkla, med
folktron öfverensstäinmande, af öfverklokheten så ofta
förkastade, men af den sanna klokheten gillade och af
all erfarenhet bekräftade, sats, att det ges menniskor
bestämda till lyckan, liksom andra till olyckan; dels i hans
ofvannämnda egenskaper af sundt förstånd, energi och
outtröttlig verksamhet, dels och hufvudsakligast i den
egenhet hos vår aristokrati, att endast vinnlägga sig om
lysande och ytliga kunskapers inhämtande, hvaremot de
solidare och icke glänsande äro henne främmande. En man
med kamerala och arithmetiska insigter är således för
henne lika nödvändig som värderlig, och då en sådan dertill,
såsom fallet var med Wirsén, förstår att göra sig
gällande och imponera, skall han ej undgå att af henne högt
uppskattas, icke sällan öfver sitt värde. Var än detta
icke så stort, som mängden, förvånad af hans lycka,
antog, var det likväl visserligen aktningsvärdt, i synnerhet
tog Wirséns sjelfbedömande af hvad som fattades honom
och för hans bemödande att fylla bristen.

262.


Carl de Géer



föddes den 9 Maj år 1781. Fadren var Kammarherren,
Friherre Charles de Géer till Löfsta. Vid 13 års ålder
ingick han som Kornett vid Hästgardet och lemnade
Krigstjensten år 1806 som Ryttmästare. Hans offentliga bana
har sedan den tiden endast varit den del han tagit i
Statens tjenst vid Riksdagarna, hvilka alla han bevistat från
och med 1809 och varit Landtmarskalk vid två, nemligen
1817 och 1818 samt 1828—1830. Af Statens
värdigheter hafva de högsta tillfallit honom, som kunnat tillfalla
någon Svensk, nemligen Grefve-diplom, Serafimer-Ordens
dekoration och Excellense-titeln. Till och med
Vetenskaps-Akademien har ihågkommit rikets störste
possessionat och valt honom till sin ledamot. Den utmärkelse,
hvarmed han båda gångerna förde Landtmarskalks-stafven,
det redbara sinne, det lugn, ordning och opartiskhet han
dervid röjde, skola alltid bibehålla honom i sitt stånds
aktningsfulla åtanka.

263.


Hans Henrik von Essen



föddes den 26 September 1755 på godset Kaflås i
Westergöthland, som ägdes af hans fader, Kammarherren,
Friherre von Essen. Efter några års studier i Upsala och
Göttingen, ingick han vid endast 13 års ålder i
krigsståndet, blef Kornett vid Mörnerska husarerne, sedermera
vid Westgötlia Kavalleri samt anställdes år 1777 vid
Hofvet som Kongl. Hof-Stallmästare. Hans imposanta figur
och värdiga, men angenäma, hållning gjorde honom
bemärkt af Gustaf III, som lastade honom vid sin person,
förde honom med sig på många af sina resor, bland
andra den till Italien, och befordrade honom till allt högre
poster, så att han vid Konungens död var Chef för Lätta
Dragonerne (det nuvarande Lifgardet till Häst). Konungen
höll honom under armen, då han träffades af det
mördande skottet. Essen var ett af undantagen från detta
allmänna öde, som eljest hemsökte Gustafs älsklingar under
förmyndare-regeringen, ty hans lycka och fortkomst ledo
under densamma intet afbrott. Tvärtom fortgingo de med
hastigare steg, ty Hertig Carl gjorde honom till
General-Major, Öfver-Ståthållare i Stockholm, Serafimer-riddare
och Excellence. Han innehade Öfver-Ståthållare-Embetet
till år 1797 och hans förvaltning deraf berömmes för drift,
verksamhet och flera nyttiga anstalters vidtagande. Gustaf
Adolf belönade honom med General-Guvernörs-platsen
öfver Pomern, hvilken han innehade så länge nämnda
provins var en Svensk tillhörighet. Han hade således den
lyckan och, genom en besynnerlig tillfällighet, det
missödet, att vara den siste Ståthållaren i Sveriges enda
återstående ultra-marinska besittning och att bli den förste i
det med Sverige förenade brödrariket. Sedan han
nemligen, i egenskap af arméens mot nämnde land befälhafvare,
fört krig mot detsamma, utsågs han, efter Föreningen, att
derstädes föra den fredliga styrelsen. Han innehade
denna befattning till år 1816, då han återvände till Sverige
och utnämndes till Riksmarskalk, Fältmarskalk och
General-befälhafvare i Skåne, samt afled den 23 Juli 1824. Han
var väl icke en man af lysande egenskaper, men af ett
redbart väsen, ett sundt förstånd, ett lugnt och jemnt
sinne samt framför allt en representationsförmåga, som var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:06:16 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/portr427/0187.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free