Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl XII:s Samtida - 398. Louis Deland - 399. Axel Fredrik Cederholm - 400. Georg Gustaf Dahlqvist - 401. Ulrika Fredrika Pasch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vållande; men den verkliga orsaken lärer få sökas i en
olycklig liåndelse om sommaren år 1800. Ilan hade då,
i sällskap med några bekanta, företagit en lustsegling utåt
skärgården. Genom en oförsigtighet kantrade fartyget,
ock af tolf personer var Deland den ende som räddades,
flytande på en kista. Ilans egen våda ock förlusten af så
många vänner verkade en skakning på hans sinnen,
hvari-1’rån lian aldrig fullkomligt benitade sig. Vid icke 40 års
ålder var han föga annnat än en skugga af sig sjelf, eller
rättare: en vegeterande kroppsmassa, som döden
ändtli-geu borlryckte i April 1823, i en ålder af endast 51 år.
— Hans son, i dess första ägtenskap med nuvarande fru
Ahergsson, tycktes hafva ärft många af faderns anlag och
var i ilera år en ganska god komisk aktör, först vid
Djur-gårds- och sedan vid Kongl. Teatern, hvarifrån han tog
afsked 1845.
399.
Axel Fredrik Cederholm
hade samma missöde som Deland, det, att alltför tidigt
förfalla, dock utan en så tillfällig anledning dertill som
denne. Naturen tycktes hafva utrustat honom med de
yppersta gåfvor för skådeplatsen. Aldrig har en skönare,
klangfullare silfverslämma ljudat derifrån än hans, och
den Svenska scenen har i sådant fall aldrig ägt hans
like; dertill kom en reslig växt, en skön ansigtsbildning,
en god uppfostran vid teaterns elevskola och mindre
vanliga målareanlag, så att det om honom heter i Boves
Målare-Lexikon: ”1 större compositioner var han mindre
lycklig, men i enkla, smärre delar af landskapsmålning,
bar man af honom ganska försvarliga alster, helst när
ban uteslöt figurer,” och likväl blef hau icke allt hvad
dessa lyckliga natursgåfvor syntes gifva publiken rätt att
af honom vänta. Anledningen torde få sökas dels deri,
att mera tillfälligheten än verklig kallelse lärer hafva fört
honom till teatern, dels i ett par missgynnande
omständigheter. Den ena var lörlusten af haus första oib enda
kärlek, en ganska boppgifvande dansös, som döden
från-ryckte honom just i hennes utvecklings blomma, en
förlust, som ban aldrig kunde glömma, och den andra var
Herr Åbergssons afgång från Theatern åren 1811 och 1812.
Cederholm måste härunder öfvertaga äfven dennes
reper-toir, och som den dramatiska scenen under nämnda år var
mer än vanligt verksam, öfverhopades han nied arbete,
bvarvid ban kanske icke underlät ett medel, som så ofta
visat on motsatt verkan till den åsyftade, det, att med
spirituösa drycker söka upplifva de domnande kropps- och
själskrafterna. Hän blef härigenom i ordets egentliga
bemärkelse utspeld, och förföll snart i elt
förslappningstill-stånd, som vid icke 40 års ålder nödgade honom att
lem-na scenen, och han afled år 1828, endast 48 år gammal.
Älskare- och hjelte-genren, de passionerade, våldsamma,
vildt utbrytande karaktererna voro Cederholms, och ban
var liäruti ofta förträfflig i enskildla mornenter, mera
sällan i hela karakterens genomförda uppfattning. Ilans
fördelaktiga figur, understödd af hans bekantskap ined
må-larekoustcu, gjorde honom ofta till ett mönster för teck—,
nareu, t. ex. såsom Polyfonte i Mirope, der han skulle
varit den yppersta modell en artist kunnat önska sig, och
der denne endast beböft porträttera skådespelaren; hans
sköna organ förfelade ej heller sin effekt, men dessa
fördelar minskades af en viss predikareton, som han nästan
aldrig kunde rigtigt bortlägga. I allmänhet deklamerade
och spelade han för mycket, men var för litet den
karakter, hau skulle föreställa. Han erkändes också icke af
publiken för de förtjenster han verkligen ägde, och
denna uteblifna uppskattning af hans värde torde äfven
hafva bidragit att fördystra hans lynne och menligt inverka
på utvecklingen af hans anlag.
400.
Georg Gustaf D a hl o v ist
är född den 21 Juni 1807, och ägnade sig i början åt
handeln. Han var likväl häri mindre lycklig, och bans
missöde såsom köpman, i förening med inneboende
böjelse, drog honom till Theatern. Ilär debuterade hau år 1833
såsom Cicinius i Virginia. Det såg ut som om lyckan icke
heller här skulle bli honom blidare, emedan denna debut
icke kröntes med framgång. Med ett mod, som
karakteriserar den sannskyldiga kallelsen, lät ban likväl icke
här-af afskräcka sig, utau ingick vid en laudsortstheater,
arbetade med outtröttlig ifver på afhjelpandet af de brister,
hvilka vållat hans motgång, återkom redan följande året
till Stockholm och emottogs nu vid Kongl. Theatern, der
han alltsedan varit anställd, och vid hvilken han
måhända i närvarande stund kan anses innehafva förnämsta
rummet bland alla dess sujetter. Kritiken torde visserligen
äfven mot honom hafva några anmärkningar att göra för
en viss excentricitet och något sträfvande efter effekt; men
ingen förnekar honom en varm kärlek för konsten, en
brinnande åtrå att ständigt framskrida på sin bana och
ett alltid med omsorg genomtänkt spel, ehuru någon gång
en annan mening kunnat hysas om den synpunkt,
hvar-under rölens karakter bordt uppfattas. Herr D. bar
likväl icke ännu hunnit sitt mål; han är bland dem, som
rastlöst sträfva dit, och det är ej osannolikt, att ban
skall hinna det, att han skall öfvervinua de brister, som
ännu vidlåda hans deklamation — samt att han skall
tillegna sig detta lugn, denna sjelfbeherskning, som just
utgöra vilkoret för uppnåendet af konstens böjd. Ilan
tillhör den högre dramen, tragedien, de stora
karakters-rö-lerna, och har isvnnehet lyckats såsom Franz Moor (i
Rof-varbandet), som Wurm (i Ilabal och Kärlek), som Baronen
(i Mäsier Smith), som Posa (i Don Carlos), o. s. v.
401.
Ulrika Fredrika PAScn.
I förra seklet var Pasch namnet på en konstnärsslägt,
inom hvilken måleriet syntes liksom medfödt. Till
densamma hörde Ulrika Fredrika, hvars farfar varit
embets-målare och fadern porträttmålare. Når denne på
ålderdomen råkade i stor fattigdom, flyttade Ulrika till sin re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
